Jag tror alla som är föräldrar kan frammana känslan i magen att för barnens skull finns det ingenting man inte skulle göra. Ingenting. Absolut ingenting.
I Frozen river får vi följa white-trash-mamman Ray som precis blivit lämnad och rånad (!) av sin spelmissbrukande man bara några veckor före jul och hur hon med näbbar, klor och lagligt tveksamma metoder försöker hålla både sin och sina två söners näsor ovanför vattenbrynet.
Det nya beställda modulhuset får vända när hon inte har kontanter att lösa ut det och livet i råtthålshuset måste fortsätta. Det finns ingen mat i kylen, det är knappt pojkarna kan få pengar till lunch och Ray ger sig ut för att leta efter maken. Men var börjar man leta? Hon hittar hans bil till slut, vilken visar sig vara stulen av en tjej som drar in Ray i en annorlunda kriminell bana för att få välbehövliga kontanter: människohandel.
Ungefär varannan minut tänker jag ”Nu går det åt helvete” eller ”NU går det år helvete” eller ”Nu GÅR det åt helvete!” och ja, det går åt helvete, det finns liksom inget annat. Det är självklart från filmens första minut att det här är en film för hårda psyken. Det här är ingen film man skakar av sig eller äter Ben&Jerry-glass till. Nu snackar vi bitring och/eller hundben.
Frozen river spelar på den desperata mammans alla strängar – och det samtidigt, som en jätteharpa. Frozen river är ett lågmält, mänskligt, vackert och isande kallt drama om människans allra mest grundläggande behov: behovet att överleva.
