Tre om en: Rediga snyftare.

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

Topp 10 – Världens mest romantiska filmkyssar

1. Clint Eastwood och Meryl Streep i Broarna i Madison County.

Scenen i köket, kyssen mellan Robert Kincaid och Francesca, passionen som går igenom både duk och TV-skärm är för mig den fulländade filmkyssen.

.

.

.

2. Johnny Depp och Heather Graham i From Hell.

Den alltid lika skönt maskulina Johnny visar med all önskvärd tydlighet hur begreppet ”hångla upp någon” ska gå till, även om det är upp mot en tegelvägg i en skräckfilm om Jack the ripper.

.

.

.

3. Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost.

Äkta kärlek kan aldrig dö.

Molly: Do you love me, Sam?
Sam: What do you think?
Molly: Why don’t you ever say it?
Sam: What do you mean, why don’t I ever say it, I say it all the time.
Molly: No you don’t. You say ’ditto,’ and that’s not the same.
Sam: I love you, Molly. I’ve always loved you.
Molly : Ditto.
Sam: It’s amazing, Molly. The love inside, you take it with you. See ya.

.

.

.

4. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i Brokeback mountain.

Sällan har uppdämd passion mellan två älskande människor skildrats lika innerligt som i kyssen mellan Ennis och Jack precis utanför dörren till Ennis hus, där hans fru dessutom står i fönstret och tittar på.

.

.

.

5. Rosanna Arquette och Jean-Marc Barr i Det stora blå.

Amerikanskan Joanna åker till Sicilien för att åter få träffa Jacques, den snygga men lite underliga dykarmannen hon trånat efter från andra sidan jordklotet. Dom är på fest och ska gå hem tillsammans och hamnar i en hiss. Nuff said.

.

.

.

6. James Garner och Gena Rowlands i The notebook.

”Do you think I can be her tonight?” frågade Allie och dom båda visste att det kunde vara fråga om minuter, sekunder, innan hon åter försvann in i demensen. En kyss som kan vara den allra sista i ett helt liv av många.

.

.

.

7. Tom Hanks och Meg Ryan i Du har mail.

Hela filmen är superromantisk, slutscenen är fantastisk och dom är enastående tillsammans. Alltid, alltid.

.

.

.

8. Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i Titanic.

Vad spelar klasstillhörighet för roll när man vet att man är gjorda för varandra?

.

.

.

9. Julia Roberts och Hugh Grant i Notting Hill.

Historien om bokhandlaren William Thacker och filmstjärnan Anna Scott har blivit en av världens mest romantiska filmer och varenda kyss dom emellan sitter som gjuten men den på bänken i den lummiga innergården är bäst av dom alla.

.

.

.

10. Kirsten Dunst och Tobey Maguire i Spider-man.

Upp-å-ner, en man med mask, en spännande filmkyss som självklart blir ännu bättre för att det regnar.