”Sometimes you have to lose yourself before you can find anything. ”
Samma år som jag föddes gjorde John Boorman en av filmhistoriens riktiga måste-se-psyk-thriller-äventyrs-drama: Den sista färden.
Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det.
Historien om fyra på ytan alldeles vanliga män som ska paddla kanot nerför Chattanooga river är spännande, den är läskig och det är obehaglig som satan att se hur människor kan personlighets-förändras så till den milda grad ”bara” genom yttre stress och jobbiga upplevelser och hur dom faktiskt blir några helt andra under resans gång. Fan, dom skulle ju bara på en mysig kanottur och umgås några dagar som vilken grabbhelg som helst.
Jon Voight, Ned Beatty, Burt Reynolds och Ronny Cox är männen som vi får följa nedför floden men tyvärr stannar det inte där, inte för mig i alla fall. Dessa fyra män har med den här filmen satt spår i mitt filmminne som aldrig kommer blekna. Har dom gjort detsamma hos dig?
