Nästan lika bra som Rocky IV
Nu är det bara tre veckor kvar och jag är redan lite sorgsam.
Det är dags för den allra sista delen i filmserien om Harry Potter, den slutgiltiga striden, avskedet och usch och fyyy vad det här är sorgligt.
Trailern hittar du här, biljettbokningen här och matchande näsdukar får du leta reda på själv.
Mina är svarta med vita dödskallar (och torra, än så länge).
Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.
Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.
– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.
Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).
– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!
Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.
När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.
Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.
I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.
Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.
Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.
Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.
Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.
Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.
I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.
Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.
Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.
Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.
Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.
Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.
Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.
Om du har en riktig skitdag, om det känns meningslöst att gå till jobbet och precis lika meningslöst att gå hem, om barnen är fula, frun är sur / mannen är trött / det är piss-å-skit-tråkigt att vara singel, hunden är en idiot, akvariet innehåller mer alger än firrar, regnet strilar, Ikea redan börjar julpynta, det ekar tomt i kylen, det är svarta smutsränder i hela badkaret och feta handavtryck på samtliga fönster – då finns det bara en sak att göra: titta på Dum och dummare.
Dom lite smått charmigt förståndshandikappade kompisarna Lloyd Christmas (Jim Carrey) och Harry Dunne (Jeff Daniels) drömmer om att någongång kunna öppna en butik som säljer mask. I´ve got worms ska den heta.
Dom försöker spara ihop pengar till denna butik, Harry genom att piffa hundar som ska ställas ut och Lloyd genom att köra limousin. Lloyd kör en vacker kvinna (Lauren Holly) till flygplatsen och ser genom fönstret att hon glömmer sin portfölj i vänthallen och som den überlojale chaufför han är ser han det som sin livsuppgift att leta rätt på kvinnan och ge henne väskan tillbaka.
Det blir upptakten på en roadmovie av sällan skådat slag. Skämten står som spön i backen och är stundtals så låga att om man inte älskar sånt – som jag – så antar jag att man blir förbannad. Eller spyr. Eller stänger av. Men jag jublar och skrattar så tårarna rinner för det här är banne mig heeeeelt fenomenalt!
Jim Carrey och Jeff Daniels matchar varandra perfekt och trots höga doser av överspel så funkar det. En komedi av det här slaget som håller år efter år och tittning efter tittning kan inte få något annat än maxbetyg i min värld. Självklart är det inte en BRA film jämfört med till exempel Gudfadern men det är en brutalt ROLIG film som spär på skrattrynkorna och såna filmer måste också få finnas.
Om Harry är dum och Lloyd är dummare då måste det dummaste vara dom sista två minutrarna när Anna Anka gör entré iklädd bikini. Tänk så dumt att hon är mer känd för att ha varit gift med en gammal farbror än för att ha en minimal roll i en av världens roligaste filmer. Är inte DET dummast, då vete fan.
Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.
Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.
Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.
Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.
Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.
Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.
Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.
Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.
Uforobotar finns. På riktigt. Jag lovar.
Jag har alltid varit säker men efter att ha sett Michael Bay´s version av Transformers är jag fullkomligt bombsäker.
Det finns Autobots. Det är dom goda robotarna, dom färgglada, dom beskyddande. Decepticons är elakingarna, dom mörka, svartgrå som vill sätta hela universum i skiten. Både Autobots och Decepticons letar efter kuben, prylen som är dess skapare och i jakten på den gör att dom hamnar hos oss på jorden. Hos oss på jorden finns även Decepticons ledare Megatron som gömts nedfrusen i ett bergrum ihärdigt övervakad av amerikansk militär sen många herrans år.
Men självklart funkar det inte att göra intrång i vår värld och se ut som stora robotar, hur skulle DET se ut, hur rädda skulle vi inte bli? Übersmarta robotar kan såklart transformeras, göra om sig själva till andra saker. Fordon till exempel.
Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är en rätt vanlig kille. Hans drömmar kretsar kring en egen schysst bil och en snygg tjej och man kan säga att bara en liten stund in i filmen får han full pott: en knallgul sportbil som lever sitt eget liv – och Megan Fox.
Den gula bilen visar sig vara autoboten Bumblebee som blir Sams egen skyddsängel, en ängel vars tjänster han behöver oftare än vad som egentligen är nyttigt för en vanlig liten snubbe. Sams farfar var nämligen den som upptäckte Megatron för lääänge sedan. Decepticonisarna vet det och tror att Sam kan leda dom till kuben.
4 juli 2007 var en milstolpe i min biohistoria. Det var den dagen Transformers hade premiär och jag satt på rad 4 i mitten med ståpäls, våta ögon och 300 i puls.
När Megatron väcks till liv och med mullrande basröst säger: ”I am Megatron” och det dundrar och tjoffar och går sönder saker, då tänkte jag en filmupplevelse kan inte bli bättre än såhär. Sååå maffigt!
Hela filmen är sjukt snygg, effekterna är så pedantiskt gjorda att det är svårt att tro att figurerna inte finns på riktigt. Ljudet är glasklart, rollbesättningen är klockren och jag är så barnsligt förtjust i det här att jag saknar ord, jag kan inte fler superlativ, jag är bara lyrisk.
Transformers är en heltigenom perfekt effektactionfilm. Heeeelt perfekt.
Transformers:
Transformers 2 – Revenge of the fallen:
Det här är ingen film jag tänker recensera. Den är inte jämförbar med första filmen på något enda sätt och visst, den går att se, men se den då för vad den är: en halvdan uppföljare som stavas MJÖLKKOSSA.
Transformers 3 (i 3D) ska enligt ryktet ha premiär under 2011 men utan Megan Fox. Patrick Dempsey, Frances McDormand och John Malkovich är castade – och Shia LaBeouf såklart.
Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.
Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.
En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.
Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.
En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.
Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.
Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.
Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.
Nu tjongkar jag vidare med mitt Harrison Ford-tema och turen har kommit till hans allra nyaste film: Extraordinary measures.
Den är baserad på en verklig händelse, en bok som heter The cure och jag kan för mitt liv inte fatta varför filmen inte kunde få heta just det. Enkelt, simpelt och just precis vad det är istället för tillkrånglat amerikansk gegga som bara vill få oss att tro att det är spännande på något vis. Men se, det är det inte.
Jag: Fan. Stråkar redan i förtexterna. Så dom vill att jag ska böla REDAN alltså.
Sambo: Men det kanske kommer dinosaurier?
Jag: Va?
Sambo: Ja. Men dom där stråkarna är det antingen en gråtrulle eller dinosaurier och han den där spelar ju alltid i såna filmer.
Jag: Brendan Fraser?
Sambo: Ja. Han och Harrison Ford ihop, det kan väl inte vara en gråtrulle? Det måste ju bli action.
Jag: Hehehe. Skulle inte tro det. Inte med dom DÄR stråkarna.
Harrison Ford spelar en udda typ, en läkare som suttit på sin egen kammare i åratal för att försöka hitta botemedlet till sjukomen pompe. Brendan Fraser har tre barn varav två lider av denna sjukdom och dessa två har max ett år kvar att leva. Han letar upp Fords eremit-doktor i Nebraska, det sista halmstrået för att få ha sina barn kvar i livet och dom inleder ett affärssamarbete.
Hittar han botemedlet?
Vad tror du? Finns det en anledning till att filmen inte heter The cure?
Det här är hollywoodslisk och en butter Harrison som försöker skrika som Clintan och Brendan Fraser är visserligen rätt trovärdig som omhändertagande och kärleksfull pappa men det klickar liksom aldrig. Jag får aldrig nån känsla för problematiken, för föräldraparet som säkerligen kämpar, lider och sörjer men som aldrig beter sig ”normalt”. Dom stressar aldrig upp sig, höjer aldrig rösten, får aldrig panik över urholkad ekonomi fast dom borde befinna sig på ruinens brant, dom känns aldrig riktigt sorgsna, dom är bara som duracellkaniner på lyckopiller.
Det här är ett stort äsch. Inget att lägga vare sig tid, kraft eller energi på.
Men jag är glad att det är en sann berättelse. Det betyder att någon haft ordentlig glädje av den där knepiga doktorn.
Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).
Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.
Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.
För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.
Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.
Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.
När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.
Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.
Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.
För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.
Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.
För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.
Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).
Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.
The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.
Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.
För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.
Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!
Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.
I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.
Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.
Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.
Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.
1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.
Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.
I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.
Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.
Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.
Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.
