PARIS JE T’AIME

Arton regissörer samsas om att göra arton små delar till en film vars enda gemensamma nämnare är staden Paris.

Det låter som ett kul experiment precis på samma sätt som jag tyckte det verkade intressant med New York, I love you, uppföljaren eller fortsättningen eller vad man nu ska kalla filmen som kom tre år efter denna.

Tanken är egentligen jättegod. Jag däremot är ibland alldeles för okunnig för att tänka klart, men jag trodde i min enfald att Paris, je t´aime skulle vara episoder filmade på franska, av franska regissörer med franska skådespelare, men så var inte riktigt fallet. Vissa episoder kändes väldigt amerikanska hur mycket de amerikanska regissörerna än försökte få dom amerikanska skådespelarna att prata franska och röra sig med yviga händer.

Jag försöker tänka hur det skulle bli om Berlin, ich liebe dich eller Stockholm, jag älskar dig skulle filmas av bröderna Coen och Gus van Sant med Nathalie Portman som pratar knackig plattyska eller Maggie Gyllenhaal som försöker sig på att härma söderslang. Idén faller liksom lite platt då tycker jag.

Det finns egentligen inte någon episod i Paris, je t´aime som utmärker sig nämnvärt, men jag tycker att arton kortfilmer är några för många om dom ska få plats i långfilmsformat. Det blir för hackigt, det blir FÖR korta episoder, jag hinner aldrig komma in i dom, känna efter och förstå, det blir bara yta och en massa klipp och det är rätt tradigt i längden faktiskt.

 

MILK

Harvey Milk (Sean Penn)är en engagerad kille. Han är engagerad i allt. Han vill förändra världen, han vill bli politiker men han är gay och lever i det konservativa USA, bögskräckens Mecka, vilket inte direkt gör saker och ting lättare. Men skam den som ger sig och Harvey Milk är inte den som ger upp. Han kämpar på och blir till slut Kaliforniens första öppet homosexuelle folkvalde politiker.

Nej, jag berättar inte hela filmen nu, den är aningens klurigare än så. Harvey Milk dör nämligen och inte ens detta kräver en spoiler alert eftersom man får reda på det redan i förtexterna (och antagligen även på baksidan av DVD-fodralet om man bemödar sig med att läsa det, vilket jag sällan gör).

Milk är varken spännande eller särskilt känslomässigt engagerande, men den är välspelad, trovärdig och sann. Sean Penn är som alltid bra. Han är så bra att jag blir lite blasé. Jag blir bortskämd. Står Sean Penn med i rollistan VET man att även om filmen är dålig så kommer det inte finnas en anledning i världen att vara besviken på just honom. Milk är inget undantag. Tvärtom.

Sean Penn fick en Oscar för bästa huvudroll i denna film 2009, vilket jag tycker är ett val baserat på ren och skär feghet från en oscarsjury som bara ville spela safe. Mickey Rourke borde ha haft den.