Kategori: Gwyneth Paltrow

Publicerat

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

Publicerat

IRON MAN 2

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.

 

Publicerat

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?