Kategori: Harvey Keitel

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.

 

Publicerat

TAXI DRIVER

”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

Publicerat

COP LAND

Copland utspelar sig i Garrison, New Jersey. Det är en liten småstad, en lantisidyll, en lillebror till den stora staden alldeles i närheten: New York.
Garrison är alltså lite som…Gnesta.

I Garrison bor ett stort antal hårdnackade poliser som vill få lite lugn och ro på fritiden och glömma bort sitt distrikt på andra sidan Hudsonfloden. Men där poliser flockas flockas även bus och poliser är också människor med skavanker som tar tveksamma beslut och poliserna i Garrison är inget undantag.

Två ungdomar dödas av en polis och internutredaren Moe (Robert DeNiro) är en smart kille med vakna ögon och huvudet på skaft. Han fattar att Garrison är en skum jävla håla och ber Freddy Heflin (Sylvester Stallone) som är sheriff i Garrison, om hjälp.

Freddy är en trivselviktare, en snälliskonstapel med en ryggrad av slime som inte fick diplom i nejsägarkursen, men ju mer Moe gräver och ju mer dynga som kommer upp till ytan, ju mer förstår Freddy att han måste välja sida. Vill han vara en bra och rättrådig polis eller en polisstruts som gräver ner huvudet i sanden?

Många som sett Copland hävdar att det är Sylvester Stallones bästa skådespelarinsats någonsin. Antagligen beror det på att han gick upp 25 kilo för rollen, men att våga tjocka på sig och vara en bra skådis är inte samma sak i mina ögon. Se Renee Zellweger om du inte tror mig.

Sylvester Stallone ÄR sjukt bra och väldigt trovärdig som sheriff-Freddy, det är han, men det är han i kombination med Harvey Keitel, Janeane Garofalo, Robert DeNiro, Peter Berg, ingen-kan-se-elakare-ut-än-jag-Ray Liotta och bara-Ray-Liotta-kan-se-elakare-ut-än-jag-Robert Patrick som gör att filmen blir riktigt RIKTIGT bra.

James Mangold har både skrivit och regisserat filmen och följde upp denna polismaffiarullesuccén med så vitt skilda filmer som den romatiska komedin Kate & Leopold och Johnny Cash-rullen Walk the line.

Som ”Stalloneiofil” är det en alldeles ny upplevelse att se honom som en Freddy istället för de mer tuffa filmförnamnen John, Gabe, Frank, Ray, Judge och Kit jag är van vid. Men nu blev det Freddy och är han inte kramvänlig som en bumbibjörn i den här filmen så säg?