Kategori: Headweb

Publicerat

BECK – LEVANDE BEGRAVD

Det finns någonting med Beck-filmer som gör att jag stänger av min recensionskritiska del av hjärnan så fort jag stoppar i en Beck-DVD i spelaren.

Kanske beror det på att jag har svårt att se dessa filmer som just filmer, för mig är det mer 90-minuters-avsnitt av en småputtrig polisserie, kanske börjar min okritiskhet med bokstaven G och slutar på UNVALD?

Jag vet inte, jag vet bara att det nu börjar bli så många filmer, så lika omslag och trots att jag läser på baksidan av fodralet vet jag inte med säkerhet om jag sett filmen eller inte. Det är ju lite bajs faktiskt, jag är annars en ”rain man” när det kommer till att komma ihåg filmer.

Levande begravd är den av Beck-filmerna som kan vara den mest förutsägbara av dom alla och det säger en hel del. Mina barn hade kunnat lista ut plotten, när dom var blöjbarn och sög på smörgåsrån i sulkyn. Jag tycker att det är att nedvärdera sin publik att skriva ihop sån ytlig smörja till handling med såna enorma glapp att Helvetesgapet i Ronja Rövardotter är som en skrattrynka i jämförelse.

Att Levande begravd överhuvudtaget funkar som film är helt och hållet regissören och kameramännens förtjänst som med hjälp av ”spännande vinklar” försöker få till nåt nytt av det som redan filmats tvåtusen gånger förut.

Det sjuka är att jag ändå inte kan såga skiten helt. Det går inte. Jag gillar Beck, jag gillar stämningen, jag gillar figurerna och jag gillar att äta lång söndagfrukost med Haber, Persbrandt, Rautelin och Hirdwall som sällskap.

Ja. Sån är jag.

 

 

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Publicerat

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

Tre om en: Rediga snyftare.

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

Publicerat

PATRIK 1,5

Precis såhär var det.

Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.

Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.

Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?

Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.

 

Publicerat

De skoningslösa

En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.

Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.

Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).

Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.

Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.

De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.

De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.

Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

Publicerat

SVINET

Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?

Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.

Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.

Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.

Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.

Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.

Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.

Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.

Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.

Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.

(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)

 

Publicerat

DEN SISTA FÄRDEN

”Sometimes you have to lose yourself before you can find anything. ”

Samma år som jag föddes gjorde John Boorman en av filmhistoriens riktiga måste-se-psyk-thriller-äventyrs-drama: Den sista färden.

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det.

Historien om fyra på ytan alldeles vanliga män som ska paddla kanot nerför Chattanooga river är spännande, den är läskig och det är obehaglig som satan att se hur människor kan personlighets-förändras så till den milda grad ”bara” genom yttre stress och jobbiga upplevelser och hur dom faktiskt blir några helt andra under resans gång. Fan, dom skulle ju bara på en mysig kanottur och umgås några dagar som vilken grabbhelg som helst.

Jon Voight, Ned Beatty, Burt Reynolds och Ronny Cox är männen som vi får följa nedför floden men tyvärr stannar det inte där, inte för mig i alla fall. Dessa fyra män har med den här filmen satt spår i mitt filmminne som aldrig kommer blekna. Har dom gjort detsamma hos dig?

 

Publicerat

Snabba cash

Det finns två anledningar till att jag väntat med att se Snabba cash och nu troligtvis är den sista i mellansverige som sett bokens JW förvandlas till Joel Kinnaman.

1. Jag ville glömma bort boken en smula. Jag gillade den och ville försöka se filmen för vad den är, inte jämföra mig galen med boken.

2. Jag har jävligt svårt på ett personligt plan för en av skådespelarna. Vem det är spelar ingen roll, men det är en anledning till att jag väntat.

Nu är väntan över, filmen är sedd och jag blev inte det minsta besviken. Regissören Daniel Espinosa har gjort ett toppenjobb, manus är visserligen omskrivet för att passa filmformatet men det är inte en sån stor förändring att jag stör mig och skådespelarna är alldeles förträffliga.

Om jag börjar med Joel Kinnaman så är han en skådis jag inte har superlativ nog för att beskriva. Jag tycker han är helt enastående och hans insats här och i Johan Falk-serien är bland det bästa jag sett i svensk film någonsin. Matias Varela (som Jorge) är också lite av en favorit och hade detta varit Trackslistan hade jag lugnt röstat på honom som veckans raket.

Om jag ska försöka beskriva min känsla av resten av skådisensemblen, specifikt dom skådespelare som spelar det kriminella knarkbuset, så är det just dessa som är både filmens styrka och svaghet. Styrka för att dom är förjävla bra, svaghet för att det finns en anledning till att dom är förjävla bra. Anledningen kan vara att det antagligen inte är så knivigt att spela sig själv och att det inte är så svårt att bete sig som en gris framför kameran när det är så enkelt i verkligheten. Jag överdriver en smula nu, det gör jag, men som jag ser det är ett drägg ett drägg även om han exponeras på stor duk.

Snabba cash är en bra thriller med många mänskliga bottnar. Den får mig inte att vilja läsa boken igen men kanske att jag kommer se om filmen.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Familjen Jones

Det är ganska intressant det här med prylar egentligen.

Tänk att saker är så viktigt för oss. Att vi jämför oss själva med andra och tror att bara för att grannen kör en större bil, att kompisen har dyrare kläder, att polarn hela tiden uppdaterar sig med nyaste mobilen, att det liksom skulle ha något med livskvalitet att göra eller att man på det sättet kan mäta lycka.

Det är inte så att den som har mest saker när han dör vinner. Det funkar inte så. Fast tittar jag mig omkring är det lätt hänt att jag börjar tro annorlunda för folk shoppar tamejfan som om det inte fanns någon morgondag.

Manuset till filmen Familjen Jones är egenligen rätt smart. En familj bestående av en mamma (Demi Moore), en pappa (David Duchovney), en son och en dotter flyttar in i värsta överklassområdet någonstans i USA. Grannarna imponeras över deras skönhet, över deras vackra hem, över deras perfekta yta, över vad dom tror är extrema inkomster – för hur skulle dom annars ha råd med all denna lyx?

Jo, dom har råd för dom är professionella säljare. Dom betalar inte en spänn själva för alla prylar, dom säljer en livsstil, SIN livsstil och familjen på ytan är inte i närheten av en familj när ytterdörren stängs på kvällen. Allt dom gör räknas i sålda varor.

Jag tycker andemeningen med filmen är bättre än filmen i sig. Jag tycker det blir äckligt när jag känner efter och märker att jag faktiskt har folk i min närhet som funkar så samma sätt som familjen Jones, som flashar sina prylar och leker mycket flådigare än dom är, men JAG vet att dom inte själva betalat för sina saker. Det är gåvor, det är mutor, det är prov-ex, men det vet ju inte grannarna. Dom får bara panik för att dom behöver tjäna ännu mer pengar för att hålla samma standard som vännerna runtomkring och det blir en spiral som snurrar fortare och fortare och som bara kan sluta i antingen en TRISS-vinst eller fullständig kollaps.

Som film betraktat är Familjen Jones något jag ser, begrunnar och stänger av. Som idé sätter den som sagt lite djupare spår, men för mig gör det bara att min syn på prylhysterin blir ännu klarare: prylar gör inte mig lycklig, alltså shoppar jag bara det jag verkligen behöver.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.