Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.
Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.
Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.
Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!
I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.
Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.
Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.
