Kategori: Helena Bonham Carter

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa kvinnliga biroll är både gamla rävar och unga bävrar

AMY ADAMS

Amy är nominerad för sin roll som Mark Wahlbergs flickvän i The Fighter.
2002 gjorde hon en jättebra insats som Brenda Strong mot Leonardo DiCaprio i Steven Spielbergs Catch me if you can, en film jag hade skyhöga förväntningar på, förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade.

Frank Abagnale Jr (DiCaprio) spelar en osedvanligt lyckosam lögnare som utan minsta problem lyckas få alla runt omkring sig att gå på hans hittipåhistorier. När han var 17 var han USA´s mest framgångsrika bankrånare och han hann arbeta som läkare, pilot och advokat innan han ens fyllt 18. Den enda som inte tror på hans snack är FBI-agenten Carl Hanratty (Tom Hanks) men katt-och-råtta-leken slutar alltid med att råttan kommer undan.

 

 

 

HELENA BONHAM CARTER

I The king´s speech spelar hon en lågmäld fru och drottning i klassiska tantkläder men det är inte så vi är vana att se Helena Bonham Carter.
På senaste tiden har hon mest spelat grafiskt snygga roller i äkta mannen Tim Burtons filmer och toktuperad Bellatrix Lestrange i Harry Potter.

Helena Bonham Carter började spela in film ungefär samtidigt som mitt filmintresse tog fart på allvar. 1985 gjorde hon den fina Ett rum med utsikt.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Lucy (Bonham Carter) är på semester i Florens tillsammans med sin väninna/ förkläde Charlotte (Maggie Smith). Dom träffar på två män, Herr Emerson (Denholm Elliott) och hans snygge son George (Julian Sands som pratar en heeelt fantastiskt vacker engelska). George blir förtjust i Lucy och försöker kyssa henne men kyska Charlotte går emellan.

När dom kommer tillbaka till England friar den tråkige men rike Cecil Vyse (Daniel Day-Lewis) till Lucy och hon svarar ja. Allt ser ut att gå hur smidigt som helst för Lucy då plötsligt far och son Emerson dyker upp i byn. Dom tänker bosätta sig där. Hua! Hur ska det gååååå?

 

 

 

MELISSA LEO

I The fighter spelar Melissa Leo boxarmamma, i underskattade Frozen river en trasig white-trash-mamma och i den urdåliga Veronika bestämmer sig för att dö spelar hon Mari.

Men den allra bästa filmen Melissa Leo varit med i hittills är ändå 21 grams från 2003, regisserad av Alejandro González Iñárritu som har chans på en Oscar för bästa utländska film på söndag med Biutiful.

Paul Rivers (Sean Penn) är en ganska olycklig man som väntar på ett nytt hjärta, Christina Peck (Naomi Watts) lever ett harmoniskt liv med man och två döttrar och Jack Jordan (Benicio Del Toro) är en kåkfarare som nyligen blivit frälst och deras liv vävs samman genom en tragisk olycka.

21 gram.
Tanken är lika storslagen som svårgreppbar.
Hur mycket väger ett liv?

 

 

 

HAILEE STEINFELD

True grit är den första långfilmen Hailee Steinfeld spelat med i. Kaxig start på en karriär måste jag säga och kanske blir det även en svårtoppad skådespelarinsats oavsett vad hon gör framöver.

Hailee är född 1996 vilket ger mig en smula panik eftersom jag har en dotter född 1997 och alltså skulle kunna, rent hypotetiskt, vara även denna tjejs mamma. Satan, jag ÄR gammal!

Nåja. Här är en länk till Hailees fansajt.

 

 

 

JACKI WEAVER

Jacki Weaver är nominerad för sin roll som Janine Cody i Animal Kingdom. Hon har varit skådespelerska sedan 1966 och ändå har jag aldrig sett henne i någon film. Om det beror på att hon gjort rätt smala filmer eller om det är jag som är allmänt obildad har jag ingen aning om men jag tror det kan vara en kombo.

Jacki är född 1947 och har ingen egen fansajt men här är länken till hennes ganska komiska informationssida på sajten Famous why.

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

Publicerat

SWEENEY TODD

Ja, jag erkänner direkt utan omsvep: jag tycker om musikaler. Således har jag inte något problem med Sweeney Todd vilket jag har förstått att många andra har, för ja, här kryllar det av sång och musik.

Filmen handlar om Benjamin Barker (Johnny Depp) som bor i London med sin fru och dottern Johanna. Han blir åtalad för ett brott han inte begått och blir utvisad ur England. Domaren som åtalade honom, Turpin (Alan Rickman) är förälskad i Barkers fru och passar på att bjuda hem henne och sedan våldta henne.

Barker återvänder till London efter 15 år i exil och har då bytt namn till Sweeney Todd. Han letar upp huset där han och hans familj bodde men varken frun eller dottern bor kvar där. Istället träffar han på Fru Lovett (Helena Bonham Carter) som är en hejare på att göra de mest smaskiga och sjuka köttpajer och hon berättar att Todds fru tagit självmord och att domaren Turpin adopterat dottern Johanna. Då bestämmer sig barberaren Sweeney Todd för att hämnas och det sjungandes, blodigt och grundligt med sin rakhyvel.

Som alltid med Tim Burton bakom kameran är filmen exeptionellt snygg. Varenda scen är som en tavla. Johnny Depp är självklar och perfekt som Sweeney Todd. Han sjunger dessutom fint. Helena Bonham Carter är jag dödligt trött på som skådespelerska men utseendemässigt är hon som klippt och skuren för filmer a la Tim Burton, hon är grafisk och snygg och dessutom hans fru och mamma till deras två barn Indiana och Billy. Tänk att heta Billy Burton Bonham Carter! Han kommer gå långt, den grabben!

Musikalen Sweeney Todd hade premiär på Broadway redan 1979 och då med Angela Lansbury som Fru Lovett.