Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.
Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.
När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.
Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.
Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.
