Napoleon Dynamite (Jon Heder) är en gänglig kille med krulligt rött hår och stora glasögon. Han är en sån som indiepopparna på Söder (i Stockholm) tycker är snygg då han är rätt lik norrmannen Erlend Öye i Kings of Convenience.
Napoleon Dynamite är vad man skulle kunna kalla en kuf. En rätt ocharmig kuf. Han har en kompis som heter Pedro (Efren Ramirez) som har mustasch sen består hans umgänge mest av en underlig klunga släkt.
Vad jag förstår så klassas denna film som komedi vilket antingen betyder att jag är hundra procent humorlös eller att den faktiskt inte är så rolig som omslaget påvisar för jag skrattade inte en enda gång.
Att det är en ”independentfilm” vittnar både omslaget och förtexten om och det är inte något som per automatik klassas som dåligt i min värld. P3-musik som företeelse är inte heller dålig, men precis som independentfilm så krävs det en hel del för att jag ska gå ner i brygga och skrika ”MEEEER”.
Jag skriker ingenting till Napoleon Dynamite. Jag försöker hålla mig vaken. Däremot spolade jag tillbaka och såg eftertexterna fyra gånger för det är inte alltid jag får höra en av mina absoluta favoritlåtar i en film. Det gjorde mig glad men det var också det enda.
