Det här är inte lätt.
Jag har läst recensioner av denna film på flera olika filmbloggar . Det var dumt.
I min hjärna är det här nämligen en film som gödslar alla mina fördomar om snubbar.
Jag inbillar mig nämligen att det i första hand är snubbar som ser den här. Tjejerna sätter möjligtvis upp filmaffischen med Jake Gyllenhaals nakna prinsöverkropp med knappnålar ovanför sängen och killarna tittar på filmen med öppen mun och imma på fönstren.
Men jag vill liksom radera hjärnan och titta på filmen med rena fräscha ögon, men går det?
Jake Gyllenhaal spelar alltså en gatupojke, en riktig modig tuffis, som adopteras av en kung och blir således prins. Han kärar ner sig i en vacker tjej (Gemma Arterton) och blir liksom symbolen för att det goda alltid segrar över det onda och att man inte behöver vara svinsnygg för att lägra en babe som Gemma. Eller, nä. Så är det ju inte. Klart snubben behöver vara snygg. Det är ju inte så att Gemma hade fallit för den där kommunpolitikern i Göteborg som har lite taskig hud i fejset, hur rolig och charmig han än var. Jag vet inte ens vad det där har med saken att göra men jag blir bara lite ihålig i huvudet av att se deras gnabbande och jufsande innan första kyssen, för så omständigt kan det väl ändå inte vara? Hallå! Två skitsnygga människor i en värld full av fula människor och sand. SLÄTA AV VARANN FÖR FAAAAAN, vad väntar ni på???
Prince of Persia: The sands of time är en Disneyfilm. Det är en Disneyfilm i ordets sämre bemärkelse. Det är inga blodiga scener, det är inget överdrivet våld, det är ganska dåliga effekter, det är bara en rättigenom snäll film med actionscener som inte kan reta upp en grönsak.
Jake Gyllenhaal är snygg nåt så in i helvete men krävs det inte mer för att göra en film sevärd? Jo. Kanske. Krävs det mer för mig? Nej.
För mig är Gyllenhaals deffade överkropp skillnaden mellan betyg ett och en rätt stark tvåa och det är inte bara skämmigt och gummsjukt att erkänna det, det är oproffessionellt så det förslår. Men just precis idag struntar jag i det.
