När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.
Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.
Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.
Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.
Efter femton minuter.
Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?
Efter femtio minuter.
Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.
Efter en timme.
Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.
(enligt både mig och sonen)
