Josef Fares pappa Jan är en skön snubbe. Jag fattar det OCH jag fattar att Josef Fares tycker det.
Jag fattar att han tycker det är ballt att vara i den situationen att han kan anställa sin pappa, ge honom huvudrollen i en ”storfilm” utan att någon människa höjer varken röst eller ögonbryn. Kanske skulle många i hans situation göra likadant. Kanske inte. Jag vet inte.
Det som bekymrar mig är inte att Josef Fares hängt upp en hel film på sin far, det är att filmen i sig knappt kan klassas som film. Det händer knappast ingenting och det som händer är lika intressant som att veta hur många gram amalgam Rolf Lassgård har i överkäken.
Josef Fares gjorde en kanonfilm* 2002, en helt okej film* 2003, en extremt överskattad film 2005 och en rulle* 2007 (som jag inte har sett). Är det vad som krävs i filmsverige för att få fria tyglar och göra biofilm av det man känner för? Ja. Tydligen.
Manus till Farsan är skrivet av Josef Fares och Torkel Peterson, den sköna skådisen som i film efter film efter film försöker bevisa att han är dyngsäker i sin manlighet och att han är helt okej med att ha gett potensproblem ett ansikte.
Det är fine, jag köper den grejen, men nu har det gått så långt att Torkel Peterson inte längre spelar sköna och roliga snubbar på film, han spelar Torkel Peterson. Samma roll, olika skepnader. Det är synd.
Men Farsan verkar ha gått bra på bio. Det är väl sånthär som svenska folket vill betala en hundring biljetten för att se. Jag betalade 39 för en hyr-DVD och DET kändes saftigt.
Alltså, jag betvivlar inte alls att Josef Fares är en begåvad regissör och manusförfattare, jag är bara helt säker på att fler skulle fatta att han är det om han vidgade sina vyer en aning och inte bara gav ut sina filmroller till släkt och vänner. Det är farligt att hamna i Colin Nutley-träsket. Även om det ger mat på bordet så finns det ett värde i att kunna se sig i spegeln om mornarna också.
* Film i vilken pappa Fares har en papparoll.
