Kategori: Javier Bardem

Publicerat

COLLATERAL

Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

 

Publicerat

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Publicerat

LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.

Publicerat

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.