Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.
Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.
Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.
Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.
Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.
