Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.
Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!
Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.
Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.
Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.
