Kategori: Jeff Bridges

Publicerat

Månadens filmsnällis: Prot

På Manhattans psykiatriska klinik befinner sig mannen jag valt ut som maj månads filmsnällis. Prot heter han och säger sig komma från planeten K-pax. Han har kommit till Jorden som gäst för att undersöka både planeten och oss invånare.

Han landar på New Yorks centralstation mitt i rusningstid och det totala lugn han utstrålar i detta sammelsurium av folk och fä visar mig dels att han måste vara en utomjordning OCH att han är en skön snubbe.

Prots psykläkare (Jeff Bridges) och Prot själv (Kevin Spacey) blir vänner och själv sitter jag i soffan och ler. Jag vill också vara kompis med Prot. Jag vill spela schack med honom, jag vill kolla film med honom och poppa popcorn lite för länge så popcornen börjar brinna och jag måste släcka elden i balkonglådan. Jag vill sjunga Singstar med honom, jag vill äta pannkaksbrunch och gå promenader med honom.

Att Prot är en hypersnällis är jag helt övertygad om, precis lika övertygad som att han är ett UFO och att filmen K-pax är en alldeles utomordentligt bra film.

Publicerat

TRON

Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.

Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).

Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.

En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).

Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.

Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”

Publicerat

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Publicerat

TRUE GRIT

Mattie Ross pappa är död. Endast 14 år gammal har hon begett sig till staden för att som talesperson för hela familjen klara upp pappans kvarlåtenskaper och få den döda kroppen forslad tillbaka till byn där dom bor.

Men varför bryr sig ingen om Tom Chaney, mannen som uppenbarligen bragt pappan om livet? Varför ger sig ingen av efter honom, varför straffas han inte?

Mattie (Hailee Steinfeld) är inte bara ung och arg, hon är handlingskraftig också. Hon tar saken i egna händer och hon köper/mutar det tuffaste killen hon kan hitta för att följa med henne på letandet efter Chaney. Den utvalde är suputen U.S Marshal Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) som älskar sin revolver nästan lika mycket som han älskar att skjuta av den. Stod den nån ivägen? Jaha. Tough luck, typ.

Att få mig att bli sittande med ett tokleende på läpparna åt en westernfilm, ja, det är ingen enkel sak att få till. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det är liksom inte riktigt min grej. True grit är en remake av John Waynes westernklassikern ”De sammanbitna” från 1969 (en film jag inte sett) och Wayne fick en Oscar för sin roll som Rooster, samma roll som Jeff Bridges är nominerad för i år.

Som sagt, att få mitt hjärta att smälta av dammiga vyer, bruna hästar och doften av krutrök det är ungefär lika lätt som att få en rauk att börja dansa pasodoble. Men om det är några på jorden som skulle kunna få en stor sten att vicka på höfterna i takt till spansk musik så är det bröderna Coen.

Redan tjugo minuter in i filmen tänker jag ”jag vill inte att den ska ta slut”. Filmen lyckas inte hålla mig i den känslan exakt hela vägen, men nästan.

Jag tycker om den. Mycket. Filmen alltså. Den funkar. Jag är glad. True grit. Kanon, ju! Hihi!

Publicerat

MOT ALLA ODDS

Terry (Jeff Bridges) är en sportkille med skadad axel, trasiga knän och trasslig ekonomi. Jake (James Woods) är full-skiten med pengar men hans tjej Jessie (Rachel Ward, ja det är hon som spelar Meggie Cleary i Törnfåglarna) har stuckit och bestulit honom på 50000 och han betalar Terry för att leta reda på henne.

Terry hittar Jessie och hon är jättesnygg i sin korta 80-talsfrilla och han tar av sig tröjan och visar sin solbrända six-pack och dom har svettig sex på den där paradisön och faaan, vad snygg han var då Jeff Bridges. Faaaaaan alltså.

Alltså, SHIT vad snygg han var! Jag kan inte riktigt släppa det. När filmen kom 1984 pratades det bara om Rachel Ward och vilken puma HON var. Det är inget fel på henne men varför kunde ingen släppa bomben att Jeff Bridges var värsta hunken? Jag fattade ju ingenting då, alltså ingenting alls. Herregud, jag måste ha varit både blind och bakom som tonåring (och antagligen alltför fokuserad på långa män i röda sportbilar med stor mustasch och för små shorts som bor och verkar i Honolulu).

Jag vet alltså NU att Jeff Bridges var en fining, han visste det själv redan då och regissören Tayor Hackford visste det absolut. Mer än så behövdes inte för att få Mot alla odds att bli 80-talets kanske ”hetaste” erotiska thriller (med uttalet eROTisk, alltså som rotavdrag, typ), på pappret ska tilläggas. I verkligheten är filmen nämligen inte vare sig en thriller eller särskilt erotisk, snarare mest seeeeg och låååångtråkig. Det är ungefär fyra olika storys som ska bakas in i en och samma deg men den som degade glömde både kaveln och att provsmaka.

Men vem kan totalsåga en film på 128 minuter varav typ 90 visar Jeff Bridges nakna hud? Wii-hii, inte jag i alla fall.

 

Publicerat

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

THE MEN WHO STARE AT GOATS

Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.

Publicerat

KNIVEN ÄR ENDA VITTNET

Den här filmen gjordes samma år som Challenger exploderade och hela besättningen dog, samma år som Sture Allén blev Svenska Akademins ständige sekreterare, Palme blev skjuten till döds och det hände tokiga grejer i Tjernobyl. Den gjordes samma år som Macken visades på TV och Usain Bolt, Olsen-tvillingarna, Megan Fox och Björn Gustafsson föddes.

1986 var ett fint filmår men frågan är om inte Kniven är enda vittnet är den bäst lysande thrillerstjärnan från det året.

Teddy Barnes (Glenn Close) spelar en advokat som har gett sig den på att försvara den manupulativa och supercharmige miljonären Jack Forrester (Jeff Bridges) som är misstänkt för att ha mördat sin fru. Den stenhårde åklagaren (spelad av Peter Coyote) kämpar med näbbar och klor för att göra en politisk karriär och använder sig av just detta fall för att samla billiga poäng. Barnes gör den verkliga aja-baja-grejen för en advokat – hon kärar ner sig i sin klient och sen…..ja…..sen händer det prylar som jag inte tänker berätta för då är ju vitsen borta med att se filmen och det vore synd.

Det är spännande, välspelat, det är smart och inte helt lätt att gissa slutet. Helt enkelt en typ av film som det inte dräller av på biograferna nuför tiden.

Publicerat

IRON MAN

I min värld har Robert Downey JR, Matthew Broderick och Colin Farrell alltid varit stöpta i samma skådespelarform. Egentligen skulle dom kunna vara tre delar av samma snubbe.

Dom är lagom bra, har utseenden som inte retar upp nån och verkar vara en uddlös blandning av normalsvennar och normaldrogare (ja, kanske inte Broderick då, men har man varit ihop med Sarah Jessica Parker i hundra år kanske han skulle behöva äta lite knark för att bli som folk). För mig är dom alla tre totalt likgiltiga egentligen, mest bara tråkiga med jättestort t.

I min värld är MARVEL-filmer bland det mest pulshöjande som finns. Jag älskar serietidningshjältar och fantastifulla färgglada filmer och självklart blev jag lite pirrig i magen när jag såg att Iron man skulle bli film. Sen såg jag trailern och då slocknade all form av förväntning.

Tråkige Robert Downey JR som Iron man? What? Kan det verkligen bli bra? Det kändes som riktig kalkonvarning i mina öron och jag struntade i att se filmen på bio. Men idag, när sonen legat i vinterkräksjukan i två dygn, behövdes en film som både han och jag kunde tänka oss att se och som inte var animerad och/eller svenskdubbad.

Iron man handlar om affärsmannen och vapendesignern Tony Stark som åker till Afghanistan för att visa upp sitt nyaste vapen, nån form av superhäftig och extremt kraftfull missil men blir attackerad, beskjuten och fängslad och han får in en massa granatsplitter i bröstkorgen som inte går att ta bort och han får hjälp av en annan fånge att bygga nån sorts elektromagnet runt hjärtat som drivs av ett bilbatteri och….jadajadajada.

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga.

Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!!
Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?