Kategori: Jennifer Aniston

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

Office Space

Alla som någon gång haft ett riktigt jobb vet hur det känns att hata det.

Om man sen hatar/hatade det för att man hellre vill ha sovmorgon, för att chefen är kass, för att arbets-uppgifterna suger och kollegorna är ruttna och att göra ingenting lockar mer än att få en månatlig lön – DET är ju upp till var och en.

Peter Gibbons (Ron Livingston) avskyr sitt jobb. Han arbetar i ett grått kontorslandskap och verkar inte ha speciellt stimulerande arbetsuppgifter utan sitter mest av arbetstiden, flyttar papper och spelar Tetris. Hans kollegor Samir (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) – nej, han har inget släktskap med sångaren, det är bara en slump – är däremot engagerade programmerare och kämpar på för att klättra på karriärsstegen även om dom inte har så mycket till övers för arbetsgivaren som sådan.

Peter går till en hypnotisör för att få hjälp med sina jobbaversioner men mitt i seansen dör hypnotisören och Peter fastnar i nån ”happy mode” och börjar hux flux ta livet lite mindre på allvar. Han bjuder ut den söta servitrisen (Jennifer Aniston), han skiter i att gå til jobbet på helgen fast chefen beordrat in honom och ja, han går till jobbet när det passar honom, han gör det han känner för och tar ingen skit.

Detta berättar han för dom två konsulter som företaget anlitat för att avskeda rätt personer och resultatet blir inte riktigt det han tror.

När mannen bakom Beavis&Butt-head, Mike Judge, tar sig an kontorshumor så var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda. Jag kan väl säga lite försiktigt sådär att filmen inte lever upp till dessa men klarar sig rätt bra ändå.

Jag stänger inte av, jag gäspar inte, jag garvar visserligen knappt heller, men va fan, det kanske jag inte kan kräva? Det var i alla fall roligare att se Office Space än att skala potatis i 90 minuter.

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

Publicerat

LOVE HAPPENS

För att börja med det första först: börjar jag titta på en film som heter Love happens så tror jag att jag kommer att få se en film om kärlek. En romantisk film helt enkelt. Jag känner mig ganska så bombsäker på det.

För det andra: om Jennifer Aniston är med på filmomslaget i samma frisyr som hon alltid har så tror jag mig veta vad jag får: en romantisk komedi, som även om den inte är jättekul i alla fall är underhållande.

För det tredje (och det är nu jag anar en smula oråd): om Aaron Eckhart är den manliga huvudrollsinnehavaren och spelar mot Jennifer Aniston och jag inte läst en endaste rad om romantikrykten och relationsskvaller dom emellan så KAN det vara så att det är en rätt medioker rulle som inte ens tjänar på dålig snaskreklam i kvällstidningarna.

För det fjärde så vill jag inte tro att filmindustrin är så jävla puckad att dom prånglar ut en film som heter Love happens och försöker lura folk att det är ett mysigt romantiskt drama om det sen inte är det.

MEN JO. PRECIS SÅ PUCKADE ÄR DOM!

Love happens handlar inte ett skit om kärlek. Love happens handlar om Burke Ryan (Aaron Eckhart), en författare som på nåt slags hallelujah-moment-vis försöker hjälpa människor i sorg att komma över den genom att ”bjuda in” folk till sessioner (= betala dyra pengar såklart) och själv prata om boken han skrivit, om sorg givetvis, eftersom han själv vet allt om det pga att hans fru dog i en bilolycka och han själv var med i bilen.

Så springer han på Eloise (Jennifer Aniston) som har en blomsterhandel och är sådär charmigt tankspridd som bara Jennifer Aniston kan vara och hon har en liten fläta i håret bara för att visa att hon är lite KRÄÄÄJSY som tjej liksom (samma grej i Along came Polly då denna lilla ynkliga fläta skulle ”bevisa” att hon levde nåt slags hippieliv) och jag vill bara flyga in i TV:n med sekatören och klippa av henne det där långa jävla avocadoinpackade perfekta håret och skrika:
BYT FRISYR! TA PÅ DIG PERUK I NÅN JÄVLA FILM! Var inte så idiotjävla likadan hela tiden, jag är TRÖTT på det, TRÖTT är jag, för jag brukade gilla dig men du är så mainstream och full av botox att jag blir gaaaaalen.

Ja. Man kan väl säga att just DÄR dog filmen för mig.

Sambon däremot satt tyst och still i soffan. När jag frågade mitt i filmen vad han tyckte så sa han: Den är bra. Den funkar på mig.

Men när det var en kvart kvar av filmen ställde han sig upp och ropade: NU DOG DEN! Vad fan är det för jävla HAKFITTA han har? Har han haft det hela filmen? VA? HAR HAN DET??

Euhm…Ja…

Summa summarum: Love happens borde aldrig ha hetat Love happens. Den borde ha hetat Grief happens.

Publicerat

THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

Publicerat

MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.

Publicerat

DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.