Kategori: Jesse Eisenberg

Publicerat

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Publicerat

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.

Publicerat

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.

Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.

När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.

Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.

Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.

Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.

Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.

Publicerat

The SQUID AND THE WHALE

Det är inte lätt att vara vuxen och ta steget som gör att en familj splittras och ett äktenskap tar slut. Det är ingen promenad i parken att vara barn i det läget heller.

Pojkarna Frank (Owen Kline) och Walt (Jesse Eisenberg) hamnar i nåt slags limboland när deras föräldrar (Laura Linney och Jeff Daniels) bestämmer sig för att separera och inte blir det lättare av att den förfördelade pappan berättar lite för mycket vuxen-skit om mamman för barnen.

The squid and the whale visar alla sidor av en skilsmässa på ett rätt bra sätt tycker jag. Det är ångest, ledsamhet, osäkerhet och mänsklighet och detta mot en bakgrund av amerikansk 80-tals-estetik och det var inte igår jag såg en plansch på Ilie Nastase, bara en sån sak!

Jeff Daniels är jättebra som pappan, ja, hela rollistan är bra. Dom ser sådär skönt vanliga ut hela högen och Laura Linney speciellt med stripigt hår och osminkat ansikte är inte urtypen av en kvinnlig flashig filmstjärna direkt och det är otroligt befriande.

Jag var inte överdrivet förtjust i Noah Baumbachs nyaste film Greenberg och jag kan väl säga att mina förväntningar på denna inte var särskilt höga. MEN, nu vet jag att anledningen till Greenberg-sågningen var (precis som jag misstänkte) en Ben Stiller som var lika obekväm i sin roll som jag hade varit som servitris på Hooters.

The squid and the whale är en bra film. Inte överdriven åt något håll men sevärd och välspelad in i minsta lilla biroll.

 

 

Publicerat

Solitary man

Michael Douglas på rask promenad genom stan till tonerna av Johnny Cash´s Solitary man, så börjar den här filmen och redan där är jag såld.

Det är nåt så sjukt mysigt med Michael Douglas-filmer. Det kan vara hans röst, han har liksom ett tonläge som ingen annan. När han pratar känner jag mig hemma, det är safety goes stämband liksom.

Michael Douglas spelar Ben, en 60-årig före detta bilhandlare med hjärtfel vars enda drivkraft i livet är att få unga tjejer på kroken för en svettig natt – max. Han har en ex-fru som tycker om honom (Susan Sarandon i grym urringning och äkta rattar), en dotter (Jenna Fischer) som är rätt tveksam till sin fars beteende och ett barnbarn som inte får säga morfar utan bör tilltala honom med ”Kapten Ben”.
Ben är tillsammans med Jordan (Mary-Louise Parker) och ska ta hennes dotter (Imogen Poots) till Boston för att försöka förhandla in henne på en skola där.

That´s it. Jag avslöjar inte mer. Jo, jag kan säga att Danny DeVito spelar Bens gamla kompis och att Jesse Eisenberg verkar vara precis överallt där jag vilar mina ögon just nu, men vad gör det? Han är bra.

Solitary man över lag är en bra film. En potent film, en välgjord film, en film att tycka om. För mig pendlar den mellan en fullpoängare och en välhängd trea men jag tycker det är jobbigt att se Michael Douglas som ska spela sjuk samtidigt som jag vet att han ÄR sjuk. Han känns gammal och jag blir lite rädd att det här är den sista filmen jag får se honom i.

Jag saknar honom alltså innan han är borta och det är ju dumt. Jättedumt. Istället borde jag ställa mig upp, sträcka fram en jättebukett långa röda rosor och säga TACK! Tack Michael Douglas för att du är så JÄVLA JÄVLA bra!

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.