Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.
Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.
Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.
Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.
Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.
Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.
För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.
