Medan åren går

Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är ett såntdär gammalt strävsamt gulligt par som är nästintill utrotnings-hotade nuför tiden. Dom är ett par som varit ihop sen ungdomen, som gjort allt tillsammans men som ändå låtit varandra växa på varsitt håll och som fortfarande efter eoner ihop har kul och visar respekt för varandra.

Tom är geolog, Gerri är kurator och tillsammans har dom sonen Joe (Oliver Maltman). Mary (Leslie Manville) är arbetskamrat med Gerri och en sorglig figur. Hon är ofrivilligt singel, hon dricker på tok för mycket, pratar för fort, låter desperadons lampa lysa alldeles för starkt i ögonen och som grädde på moset ser hon ut som en jävligt trasig Martina Haag.

Tom och Gerri är den trygga punkten i hela deras vänskapskrets och i Medan åren går får vi följa ett år i deras liv, tyvärr inte HELA deras liv som jag hade trott innan jag såg filmen. Mike Leigh tycker tydligen att parets vänner är det mest intressanta medans jag hellre hade dykit ner en bit under skinnet på det strävsamma paret och kanske försökt hitta en ledtråd till hur fan man ska göra för att hamna där.

Filmen är, oavsett vad den nu handlar om, mysiga två timmar och det är skönt med en film där diskussioner och dialoger ges tid och utrymme. Det känns ibland som att jag är en fluga på väggen i en autentiskt möte och Leigh är bra på sånt. Att vara bra på vardagsskildringar och på att göra dom intressanta utan att twista till händelser är ingen barnlek. Mike Leigh kan det liksom Tom och Gerri och just precis DÄR kanske jag fann ledtråden jag letade efter?

YOUNG VICTORIA

Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.

”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.

När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.

Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.

Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.

Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.