PIRANHA

Nu ska jag göra en liten jämförelse.

Om man tänker sig en riktig hitlåt, en sån låt som alla nynnar på och sjunger med till oavsett om man gillar den eller inte. Låt oss säga för enkelhetens skull att låten heter Boten Anna.
Basshunter gjorde låten 2006. Går det att tänka sig att någon annan skulle göra en cover på Boten Anna bara nåt/några år senare? Går det att tänka sig att någon gjorde en låt som hette Boten Ellen och som var på pricken lik Boten Anna samtidigt som Basshunter kom med en ny hitlåt som lät precis som Boten Anna (men hette Now you´re gone)?

Snurrigt?
Nja. Egentligen inte alls. Det är nämligen filmen Piranhas dilemma i ett nötskal.

Steven Spielberg är Basshunter i den här jämförelsen. Hajen är Boten Anna. Spielberg gjorde Hajen 1975. 1978 gjorde han Hajen 2 och samma år kom Piranha som egenligen är ett flummigt plagiat av Hajen från 1975, bara med töntigare fiskar.

Jag tycker inte Piranha är så kul faktiskt. Jag tycker inte det är underhållande med svart-vita skuggfiskar som ser ut som några urklippta figurer från en tjeckisk dockfilm som visades i Farbror Frippes skafferi.

Någon sitter på en båt och dinglar med benen i vattnet. Båten är till vänster i bild och tjejen med benen tittar åt höger. Klipp – skuggfiskarna är vända åt vänster och låtsas simma ditåt.

Några paddlar sig fram på en hemmagjord flotte till höger i bild och vips – klipp – dom larviga skuggfiskarna är vända åt höger så man som åskådare ska förstå att dom typ ”jagar” flottfolket.

Inte en enda sekund av Piranha är spännande, däremot inte sagt att det är en genomusel film. Eftersom jag avskyr djur i allmänhet och djur under vatten i synnerhet så finns det trots allt ett viss mått av fascination i mina ögon när jag tittar på det här. Den fascinationen yttrar sig såhär:

1. Jag har absolut ingen lust att någonsin mer bada i någon form av sjö/insjö/hav.
2. Jag anser att om en pojke ser sin pappa ramla ur deras gemensamma kanot och bli uppäten av gläfsande små, jävligt ettriga, fiskar och grabben knappt reagerar så är det nåt riktigt stor-knas mentalt liksom.
3. Jag har ingen lust alls att se om filmen.

GREMLINS

Året var 1984. Det var då vi lärde oss vad en mogwai var, vilken tid på dygnet den får äta och vad som händer när man inte sköter den som man ska.

Billy (Zach Galligan) vet också. Han fick en mogwai i present, en Gizmo, och Gizmo var söt som värsta Teddybjörnen Fredriksson. Mjuk och hårig, gullig och välsjungande – en behaglig liten husdjurskompis helt enkelt. Så gör Billy en miss, hans klocka stannar och han råkar mata Gizmo efter midnatt.

Joe Dante regisserade, Steven Spielberg och Frank Marshall (Imse vime spindel) producerade och Chris Columbus (regissören till dom två första Harry Potter-filmerna och Ensam hemma) skrev manus.

Och ja, precis som männen bakom filmen har Gremlins åldrats med värdighet. Det är ett uppfriskande komplement till alla helt igenom datoranimerade filmer som görs för målgruppen halvstora kids. Riktiga dockor kan aldrig bli omodernt.