Kategori: Johan Kling

Publicerat

När en intressant svensk regissör skriver en bok…

…så är det klart att jag läser den.

Människor helt utan betydelse av Johan Kling, mannen som regisserat Darling och Puss, är en tunn bok, en späd bok nästan. Med sina 164 pocketsidor och ett massivt radavstånd lyckas Kling klämma in historien om Magnus och en dag i hans liv men inte mycket mer än så. Nästan inga tillbakablickar, väldigt få framtidsdrömmar, bara en dag, that´s it.

Sanningen är den att det ryms mer intressant information mellan raderna än på och DET gillar jag! Kapitel efter kapitel som beskriver utseendet och känslan med en gryningsfuktig trottoarkant är inte hans melodi och inte min heller.

Det jag läser in i det som inte skrivs är säkerligen inte samma saker som du gör eller som min granne skulle göra, därför känns den lille boken mer som en organism än som ren litteratur men om det är meningen att det ska vara så vet jag inte.

Magnus endagsvandring genom Stockholm ger mig inte bara en inblick i hur andra ser på honom utan också att han själv tycker att dom har rätt. Varför skulle någon vilja anlita mig? Varför skulle någon vilja vara vän med mig? Varför skulle Josefin vilja vara ihop med MIG, hon som är så underbar?

Människor helt utan betydelse blir film i år. Gustaf Skarsgård står bakom manus och ska även göra sin regidebut i och med detta. Jag säger lycka till för jag tror faktiskt att boken kan göra sig än bättre på vita duken än på vita papper med få bokstäver och lite för stort typsnitt.

Publicerat

Puss

Regissören Johan Kling är smart.

När han gör en film med ett soundtrack som pendlar mellan Woody Allen/Django Reinhardt-mys, Sideways, takter som påminner om den fantastiske David Holmes (vars skiva Let´s get killed användes i princip rätt av i filmen Ocean´s eleven) och Tatis glada xylofon kan man inte komma annat än i positivt igenkänningsmode.

Jag personligen har åtminstone väldigt svårt att värja mig.

Fan, det här är en rätt soft film faktiskt. I ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt bjuder Kling in mig i den lilla teatergruppens något incestuösa värld med intriger och otrohet, med drömmar och viljor, med skumma typer som inte är så skumma och med ordentligt folk som inte har så mycket koll som dom själva tror.

Alexander Skarsgård är den dryge stockholmsjäveln Alexander och hans bror Gustaf den underliga ljudteknikern med snygg synthfrilla och tajta svarta jeans. Regissören Kling återanvänder både Michael Segerström och Michelle Meadows från filmen Darling men Segerströms karaktär är inte en promille lika intressant och lättillgänglig i Puss. Meadows däremot, hon går från klarhet till klarhet. Jag trodde att hennes imponerande insats i Darling var något som bara hände en gång i livet men hon är tamejfan magisk i att uttala dräpare med nanoprecision. Jag har inte sett på maken sen Suzanne Reuters glansdagar i Lorry och jag hoppas att hon får chansen att spela en härligt bitsk och elak skata i nån humorserie framöver.

Det enda som retar mig är klädkodernas ensidighet. Den tjocka tjejen måste nödvändigtvis klä sig i en brun virkad topp och beige kjol i konstigt snitt som gör att hon inte bara ser ännu tjockare ut än hon egentligen är, utan också dum. Teaterchefen har uppsatt hår och knäkort svart kjol med dragkedja och liten knapp i ryggen. Ja, jag fattar att hon är boss, jag fattar. Den skumme ljudteknikern har ärvt Änglagård-Zacs urväxta svarta skinnpaj, för skummisar har givetvis svarta depprockarkläder och den narcissistiske stockholmarn Alex har stora svarta filmstjärneglasögon, självklart har han det. Allt detta är synd för det är fördomsprylar som inte behövs. Rollerna är välskrivna och karaktärerna mänskliga nog att stå på egna ben utan denna dress-code-hjälp, som jag tycker blir så banal att den enbart stjälper.

Som uppföljare till den i mitt tycke jättefina filmen Darling får Puss absolut godkänt. Jag klistrar en stor guldstjärna på Johan Klings kavajslag och ser med iver fram emot nästa film. Han är begåvad den där killen.

Publicerat

DARLING

Den unga överklassbimbon Eva (Michelle Meadows) rör sig inte många meter från Stureplans epicenter, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon lever ett glassigt liv och omger sig med dom rätta människorna, dom rätta kläderna och den, i sammanhanget, rätta jag-har-ingenting-att-klaga-på-egentligen-men-fan-vad-jobbigt-att-behöva-vara-glad-jag-är-ju-mycket-snyggare-när-jag-är-butter-attityden.

Hon jobbar i en flådig klädbutik och har en snygg kille som hon en mindre nogräknad kväll är otrogen mot och efter det blir hon utfryst av sina fina kompisar och som grädde på moset får hon sparken.

Elektronikingenjören Bernard (Michael Segerström) har inte heller något jobb. Han är 61 år, nyskild, har inga direkta vänner och bor kvar i det gemensamma huset. Han får inte pengarna att räcka till och vill inget hellre än att få ett jobb.
Han går på alla anställningsintervjuer han får nys om, han hoppar på alla provanställningar med samma iver och engagemang, vilket oftast går käpprätt åt pipsvängen. Bernard är nämligen något så ovanligt som en alltigenom positiv och snäll man. Han ser något gott i allt och alla och det mesta är kul men i omvärldens ögon kan denna snällhet lätt misstas för mesighet.

Till slut får han ett jobb på McDonalds och ingen kunde vara gladare än Bernard. Han går in för sitt jobb med noggrannhet och arbetslust. Samtidigt får Eva jobb på samma McDonaldsrestaurang med inställningen att bli kvar några veckor för att sen kunna lyfta a-kassa.
Där börjar den intressanta historien om två fullkomligt olika människors öden och liv, två människor som aldrig någonsin hade sett åt varandra, än mindre pratat och vad som kan hända när dessa två tvingas att umgås över en fettavskiljare.

Det här är bra. Det här är riktigt riktigt bra. Darling är en liten anspråkslös film som på ytan inte handlar om någonting men egentligen handlar om ALLT. Dessutom är det mysig musik genom hela filmen.

Se den om du får chansen. Du kommer vilja krama Michael Segerström, du kommer vilja knäcka Michelle Meadows perfekta näsben, du kommer skratta, förundras och kanske fälla en tår. Men framförallt kommer du att hylla snällisar. För allt gott kommer till dessa, bara orken att vänta lite finns. Titta här får du se.