Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).
En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.
Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.
Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?
Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.
Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.
Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.
Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.
Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.
