Kategori: Johnny Depp

Publicerat

THE TOURIST

Angelina Jolie skrider fram med putande läppar i beige haute couture.
Hon ser ut som nåt animerat, hämtat direkt från en Disneyklassiker.

Angelina Jolie skrider fram viskande, väsande i svart haute couture.
Alltså, hon ser fan ut som hon är karvad i ädelträ. Hur jävla vacker kan en människa vara?

Angelina Jolie skrider fram, blixtrar till med ett leende mot Johnny Depp som får alla som tittar att smälta likt polarisen.
Humbug! Hon bara kämpar för att bräda Julia Roberts tandrad men icke sa Nicke, det går inte.

Angelina Jolie skrider fram och Johnny Depp åker t…
SATAN vad trött jag är på att hon skrider. Samma jävla tempo minut efter minut, kvart efter kvart. Samma jävla väsande. Kan det inte hända nåt snart?

Angelina Jolie skrider fr…
Vem kom på att göra den här filmen? Vem? Visa mig honom för ja, tro mig, det måste vara en han. Maken till menlöst tidsfördriv har jag inte varit med om, inte sen jag sommarjobbade 1988 och hade så tråkigt att jag lärde mig alla månaders namnsdagar i ordning utantill. Jag har på 22,5 år lyckats förtränga alla utom augusti och nu ska jag försöka deleta den här skiten ur minnet.

Jag säger lycka till.

Publicerat

ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

Publicerat

CRY BABY

Det fanns en tid då vuxna tyckte att Johnny Depp var lika töntig och snorungevalpig som dagens vuxna tycker om Zac Efron.

Cry Baby kom 1990. Det var samtidigt som Depp gjorde succé i ungdomsserien 21 Jump Street och fick småtjejers hjärtan att slå lite snabbare. Dessa småtjejer är nu både småbarns-och-pubbeunge-mammor och Johnny himself blir inte direkt fulare med åldern.

Hela Wade ”Cry Baby” Walkers (Depp) släkt är kriminella och han är inte guds bäste barn själv heller. Han hör till gänget som kallas drapes och för att förenkla dom en smula kan man kalla dom rockabillybus.
Allison (Amy Locane) är en söt, blond, vanlig, städad medelklassflicka – en square – som Cry Baby kärar ner sig i och som sig bör i filmer i 50-tals-style blir det stridigheter mellan drapes och squares, det är snygga bilar, höga pomadakladdiga rockabillyfrillor och allt detta till tonerna av skön musik med ståbas.

Cry Baby är en apcharmig liten film och förutom Johnny Depp gör Ricki Lake, Iggy Pop, Traci Lords och Willem Dafoe det absolut bästa av sina mer eller mindre stora roller.

 

Publicerat

THE IMAGINARIUM OF DOCTOR PARNASSUS

Terry Gilliam är både som manusförfattare och regissör en snubbe som verkar se på filmtittande som ett arbete.

Det ska fan inte sitta soffpotatisar med popcornhinkar och big gulps och bara glo helt oförhappandes på hans filmer. Filmtittare ska aktiveras, inspireras och framförallt ska dom inte få en chans att somna, det verkar vara Gilliams motto i det mesta han gör.

Gilliam har försett oss med udda äventyr sen Livet é python 1971 och det har bara rullat på med Meningen med livet, Bröderna Grimm, Fear and loathing i Las Vegas, Fisher King, Baron Münchausens äventyr och Time Bandits för att nämna några.

The Imaginarium of Doctor Parnassus är den senaste i raden och även detta är udda och även detta ett äventyr, både för ögon och öron. Det gäller att hänga med för det går undan i svängarna.

Dr Parnassus (Christopher Plummer) är både odödlig och ledare för ett resande teatersällskap. Han har gjort en pakt med Djävulen (spelad av Tom Waits) som gör att publiken kan, genom att gå in i en fladdrande foliespegel, komma in i andra dimensioner, i fantasiland där vad som helst kan hända – och händer.

I teatersällskapet finns även Anton (Andrew Garfield), den lille dvärgen Percy (Verne Troyer som är svår att ta på allvar om man sett mer än fem minuter av såpan Surreal Life), Parnassus dotter Valentina (Lily Cole)och Tony som till största delen spelas av Heath Ledger men då han dog mitt i inspelningen fick hans roll göras om lite. Delar av den spelas av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law vilket funkar hur bra som helst för filmen är ändå så fullkomligt härligt konstigt rörig att det spelar ingen roll att olika ansikten dyker upp. Det är ändå samma frisyr.

Jag tror jag är lite för vimsig i huvudet just idag för att på riktigt kunna ta till mig filmen. Jag satt mest och gapade och förstod inte allt, men å andra sidan, vad är det att förstå? Det är filmmagi, det är saga och äventyr och ibland behöver allt inte vara så himla vettigt.

Idag är en sån dag.

Publicerat

SWEENEY TODD

Ja, jag erkänner direkt utan omsvep: jag tycker om musikaler. Således har jag inte något problem med Sweeney Todd vilket jag har förstått att många andra har, för ja, här kryllar det av sång och musik.

Filmen handlar om Benjamin Barker (Johnny Depp) som bor i London med sin fru och dottern Johanna. Han blir åtalad för ett brott han inte begått och blir utvisad ur England. Domaren som åtalade honom, Turpin (Alan Rickman) är förälskad i Barkers fru och passar på att bjuda hem henne och sedan våldta henne.

Barker återvänder till London efter 15 år i exil och har då bytt namn till Sweeney Todd. Han letar upp huset där han och hans familj bodde men varken frun eller dottern bor kvar där. Istället träffar han på Fru Lovett (Helena Bonham Carter) som är en hejare på att göra de mest smaskiga och sjuka köttpajer och hon berättar att Todds fru tagit självmord och att domaren Turpin adopterat dottern Johanna. Då bestämmer sig barberaren Sweeney Todd för att hämnas och det sjungandes, blodigt och grundligt med sin rakhyvel.

Som alltid med Tim Burton bakom kameran är filmen exeptionellt snygg. Varenda scen är som en tavla. Johnny Depp är självklar och perfekt som Sweeney Todd. Han sjunger dessutom fint. Helena Bonham Carter är jag dödligt trött på som skådespelerska men utseendemässigt är hon som klippt och skuren för filmer a la Tim Burton, hon är grafisk och snygg och dessutom hans fru och mamma till deras två barn Indiana och Billy. Tänk att heta Billy Burton Bonham Carter! Han kommer gå långt, den grabben!

Musikalen Sweeney Todd hade premiär på Broadway redan 1979 och då med Angela Lansbury som Fru Lovett.

 

Publicerat

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.