Kategori: jorden runt på film

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Haeundae

En sydkoreansk katastroffilm som dessutom är landets dyraste film genom tiderna. Det är nästan så jag såg ut som Marty Feldman när jag hittade den här.

Nu när jag sett den ser jag ut som Grodan Boll. Grön i ansiktet av nedsvalda spyor och påsar under ögonen värre än sopberget i Nairobi.

Filmen börjar med 90 minuter fars a la Galenskaparnas sämre stunder. Folk slår varandra med tillhyggen (och det SKA alltså vara roligt), skriker urskillningslöst och beter sig som riktiga wackos och jag tänker hela tiden på varför dom ”komiska karaktärerna” i sydkoreanska filmer alltid måste se ut som har Downs syndrom?

Sista halvtimmen händer det lite mer. Tsunamin kommer ÄNTLIGEN. En våg. En våg till. Oj, en jättevåg. Är det slut nu? Nej, skit också, det kommer en våg till. En JÄTTESTOR den här gången. Sydkoreaner verkar i alla fall inte ha simundervisning i läroplanen för det är antingen eller. Antingen står man stadigt på golvet i en snart vattenfylld hiss eller så stiger vattnet ovanför näshöjd och då går det inte att på något sätt hålla sig flytande. Leva eller dö, ingenting där emellan. Hundsim är ett luftslott.

Effekterna må ha varit dyra men är i dom flesta fall inte särskilt bra gjorda. Handlingen är omständig som en stammare som tokstressad ska handla skosnören och saktfärdig som en mördarsnigel på sömnpiller och nu vill jag mest bara snabbspola mig fram till nästa tisdag för herreguuuuud så dåligt det här var.

Publicerat

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Fiffis filmtajm ser fram emot: Circumstance


Maryam Keshavarz är en iransk-amerikansk regissör och manusförfattare och Circumstance är hennes första långfilm.

Jag har höga tankar om den här filmen. Jag tror nämligen att problematiken som Elin och Agnes brottades med i Fucking Åmål är rätt allmängiltiga och jag tror att dom två muslimska 16-åriga flickorna Atafeh och Shireen i den här filmen kan skriva under på det.

Byt ut Åmål mot Teheran och behåll ordet fucking så har du Circumstance. Snart – förhoppningsvis – på en biograf nära dig.

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.

Publicerat

HÄMNDEN

28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.

Publicerat

Gudar och människor

I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.

Publicerat

TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.

Publicerat

MISS KICKI

Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.

 

Publicerat

Maria full of grace

2005 var Catalina Sandino Moreno nominerad för en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för rollen som columbianska Maria som inte bara var full av grace utan även full av knark.

Hon vann inte, det gjorde Hilary Swank (Million dollar baby), men nomineringen satte ändå filmen på kartan. Trots det tog det mig sex år innan jag fick tummen ur och såg den. Det är illa.

Maria full of grace handlar om Maria som är sjutton år, nybliven arbetslös och gravid. Inget höjdarläge om man dessutom bor med sin mamma, sin syster och systerson i en fattig förort till Bogotà och dom förlitat sig på lönen Maria hittills fått från packa-rosor-fabriken hon precis sagt upp sig från i affekt då hon inte fick gå på toaletten när hon behövde kräkas utan spydde rakt över rosorna.

Maria behöver en inkomst och pappan till barnet är ingen ung man hon kan luta sig mot när det blåser så hon tar sitt liv i sina egna händer och skaffar ett ”jobb”: hon ska smuggla knark till USA, svalda plastkapslar, en 6-7 stycken blir hon lovad men 6-7 stycken blev 62.

Det här är en film som på pappret har allt. En historia ur verkligheten med allsköns hemskheter och dramaturgi. Men… Det händer nästan ingenting. Jag sitter där framför TV:n och min hjärna går i spinn för att liksom ha lite framförhållning till allt elände som komma skall men det kommer inte så mycket alls och när filmen är slut lämnar den mig i ett stort vakuum. Det är sällan jag vill se MER elände men just i detta fall hade filmen växt av just det, alternativt ett olyckligt slut – eller både och om jag ska leka självplågare.

Filmen hittar du här.

Publicerat

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

Publicerat

DOLT HOT

Det äkta paret Georges och Anne (Daniel Auteuil och Juliette Binoche) bor med sin son i ett övre medelklassområde någonstans i Frankrike.

När filmen börjar har någon lämnat en videokassett utanför ytterdörren med en inspelning som föreställer deras hus under ett antal timmar.

Dom blir såklart konfunderade och när videoband nummer två dyker upp är det inte roligt längre. Dom kontaktar polisen som inte kan göra något så länge det inte handlar om uttalade hot.

Videobanden kompletteras med barnsligt tecknade vykort med tillhörande rödkritat blod och nu börjar paret bli rädda på riktigt och när nästa band dyker upp föreställande Georges barndomshem börjar tankarna hos både Georges och Anne dyka upp: kan det vara något i Georges förflutna som är anledningen till detta?

Jag har en hel del att säga om Dolt hot.

Det första är att Juliette Binoche aldrig varit bättre än här.

Det andra är att Daniel Auteuil kanske aldrig varit sämre. Det kan i och för sig bero på att han är så fruktansvärt osympatisk i sin roll som Georges, men jag har taggarna utåt mot honom genom hela filmen fast jag egentligen inte vill.

Det tredje är att jag just nu är redigt trött på regissören Michael Haneke. Jag behöver en paus från honom. Det här är återigen en film där han valt att inte redovisa någon form av slut och här är det verkligen INGET slut alls. Eftertexterna börjar hux flux bara rulla till synes mitt i filmen och jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet och skriker: VAFAAAN?? SKÄMTAR DU MED MIG???

Visst, Hanekes sätt att berätta en historia främjar den egna fantasin, inlevelseförmågan, fria tolkningar och allt det där men man kan inte säga A utan att ens andas B, det funkar liksom inte, inte för mig i alla fall. Jag blir frustrerad och halvgalen i huvudet, jag vill ha svar, ja så fyrkantig är jag. Varje bra historia har en början, en mitten och ett slut men om denna sanning är jag och Herr Haneke tydligen rätt oense.

Min syn på filmen sekunder efter eftertexterna:

 

 

Min syn på filmen ett dygn efteråt:

 

 

 

Publicerat

Den blå filmen

När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.

Publicerat

DEN SJUNDE KONTINENTEN

Nu är det både tysktajm och filmtajm här igen.

Jag har grävt mig ända ner till Michael Hanekes debutfilm från 1989 – Der siebente Kontinent.

Nu har jag tittat på en film som visar en familj som tvättar bilen, som kokar kaffe, som går till jobbet, som städar, som väcker sitt barn och som häller mjölk i flingorna och som till råga på allt filmas från nacken och nedåt (åtminstone första delen av filmen). Karaktärerna är alltså huvudlösa och därmed för mig som åskådare totalt likgiltiga som människor. Perkele. Jag kan tänka ut tusenmiljarders saker jag hellre kunnat göra och se än detta men det är så dags att komma på det nu.

Utan överdrift, även om jag lever tills jag blir 200 år så är mitt liv alldeles för kort för att slösas bort på pretentiös dynga som detta.

Å andra sidan, ska man jämföra regissörer så var det ju rätt smart av Haneke att börja sin karriär med världens jävla magplask istället för att som M. Night Shyamalan börja med en värstingmiddag i toppstugan och sen halta sig nedför puckelpisten med trasiga skidor, för att dra en rätt dålig metafor. Men jag kan inte klura ut nån bättre, jag är så jävla irriterad nu.

 

Publicerat

Memories of murder

Två jävligt korkade poliser är satta på att utreda två kvinnomord i den sydkoreanska provinsen Gyunggi.

När ett tredje lik hittas börjar dom inse att det rör sig om en kombinerad seriemördare och våldtäktsman och en polis kommer från Seoul för att hjälpa dom. Kvinnorna som dödas är alla vackra, har röda kläder på sig och mördas när det regnar.

Själva ramhistorien är helt klart intressant, det är utomordentligt fint filmat och allt är estetiskt genomtänkt. Skådespelarna är också bra men allt känns en smula…konstigt.

Jag vet liksom inte om filmen ska spegla verkligheten, om koreanska poliser överlag är som en blandning av Gunvald Larsson och clownen Manne, om brottsutredningar fungerar lika komiskt illa som i filmen, jag vet inte och jag blir inte klok på det. Jag märker att ju längre filmen går ju mer retar jag mig på att balansgången mellan hemskheter och humor inte funkar för mig. Jag kan inte bara titta och go-with-the-flow, jag vill kunna sätta fingret på det som retar mig men det går inte och det lägger sordin på hela upplevelsen.

För upplevelse, ja det ÄR det. Av det lilla jag sett av koreansk film måste jag säga att jag tycker det är sevärt och fascinerande i all sin udda berättarstil. Memories of murder är inte en film som kommer följa mig genom livet men jag fick i alla fall två timmars rejäl koreansk kulturkrock och det händer inte mig varje dag.