SVART KATT, VIT KATT

Det är magra män med dåliga tänder, det är kreativt ihopsnickrade fordon, det är gäss i mängd, det är en ständig jakt på pengar, på en fru och på att bli nån.

Det gäller att ljuga för rätt person, att muta rätt person, att truga rätt person och att göra det med ett charmigt (men oborstat) leende och aldrig någonsin glömma en kindpuss.

Svart katt, vit katt utspelar sig någonstans på Balkan. Skumma män dealar med bensin som kommer i tågvagnar från Bulgarien, någon vill gifta bort sin syster som är liten som en smurf och kallas för Nyckelpigan, någon försöker sälja en trasig tvättmaskin från en båt och mitt i alltihop så ligger farfar på sjukan och får besök av en hel orkester med susafon och allt.

1988 gjorde Emir Kusturica mästerverket Zigenarnas tid. Det kan inte vara helt lätt att toppa den grejen, eller att göra NÅT som inte jämförs eller nåt som TÅL att jämföras med den fullpoängaren. Svart katt, vit katt kom tio år senare och är ett bra försök men inte mer än så. Filmmusiken gör mig glad som en speleman på crack men jag blir lika glad när jag blundar och bara lyssnar på filmen som jag blir när jag tittar och det är ju lite synd.

Det märks att halva Europa har stoppat in pengar i den här produktionen och att dom sponsrande länderna vill ha en bit av kakan för spretigare film har jag nog sällan sett. Inte spretig i direkt handling, inte alls, men i känsla. Det är alltså en serbisk film men som har solklara franska och tyska drag och en liten släng av Gudfadern på topp likt ett geléhallon på en mjukglass. Inte alls pjåkigt, men han kan bättre den gode Emir.

 

 

DET VITA BANDEN

Det vita bandet utspelar sig någonstans runt 1910.
I den tyska byn bor en liten mängd människor fördelat i alla samhällsklasser och den röda tråden – eller vita bandet om man så vill (häpp!) – är att oavsett klass så är det ett patriarkaliskt styre i varenda familj och det är ena riktiga gubbluder till fäder allihop.
Elaka, misshandlande tyranner med traditioner, konventioner och vriden sexualitet i ryggmärgen – och alldeles för nära till både tillhyggen och sina hela och rena barn.

Det är något väldigt fel i den där tyska lilla byn. Det är något unket, nåt gammalt som ligger och osar, lite som överbliven sushi i en soppåse som man glömt slänga. Det luktar död och moderkaka på en och samma gång och även om man kastar påsen så sitter lukten kvar i näsan och liksom fräter sönder flimmerhår i veckor.

Barn hittas misshandlade i skogen och invånarna blir mer och mer oroliga. Vem är förövaren – och varför?

Michael Haneke har gjort en film som kanske handlar om en förlorad generation. Den kan också handla om baksidan av barnaga eller ta upp frågan om barn föds onda eller om kvinnor borde ha rätt att kapa snorren av sina män om dom beter sig som vidriga svin.

Vad filmen egentligen handlar om vet jag inte. Dom ”hanekenska frågetecknen” står som spön i backen när dom tysta eftertexterna rullar och det där WOW:et, den där vändningen, den där LÖSNINGEN på själva handlingen som jag väntade på kom inte. Det var två timmar och nitton minuter av märkvärdig svartvit tysk misär, inte alls tråkigt uppvisat, men jag saknar nåt. Jag saknar det:et, klicket och känslan efteråt – den som var så stark efter Funny games och den jag saknade även med Pianisten.

 

 

 

THE HOST

Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

 

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.

FUNNY GAMES

Michael Hanekes sadofilmiska syn på vad ”roliga lekar” är för nåt kom till Sverige i början av 1998.

Jag minns att jag läste om filmen, det gick liksom inte att undvika då det stod spaltmeter om den i varenda tidning, men jag såg den aldrig. Jag hade en dotter på dryga halvåret, jag levde i en mjukisbralle-mysmamma-bubbla och jag hade ingen lust i världen att bege mig in i ett tyskt familjehelvete – även om det ”bara” var på film.

Så jag undvek filmen medvetet och har gjort så sen dess just för att jag känner på mig att den är too much för mig, jag vill inte se, jag kommer inte må bra av den.

Ändå sitter jag här nu, morgonen efter Funny games-kvällen innan. Det liksom ”sticker” i hela kroppen, som om jag fått akupuktur av nån med häftstift och extremt utvecklad parkinson. Kroppen är liksom i chock, jag mår inte prima direkt, så mycket kan jag säga.

Funny games börjar med att Anna (Susanne Lothar) och Georg (Ulrich Mühe), deras son och hund sitter i bilen på väg mot sitt stora fina sommarhus där dom ska sjösätta båten. Dom lyssnar på Mozart och Händel och vyerna över den tyska landsbygden är harmoniska och vackra och jag känner en krypande olustkänsla jag inte kan sätta fingret på. Hade jag sett den här filmen innan jag gjorde listan över dom tio bästa öppningsscenerna hade den definitivt kvalat in sig där. (Introt kan ses här.)

Väl framme i sommarhuset dröjer det inte länge innan Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering) knackar på. Två kortklippta välkammade unga pojkar som i och med denna film har gett äggplockarhandsken ett ansikte, ja, eller två.
Den ena killen har dessutom ljumsk-korta vita tennisshorts på sig genom hela filmen, shorts som får Magnum P.I´s tajta kortbyxor att kännas både långa och baggy.

Funny games är inte en film för psykiskt instabila. Det är heller inte en film för knäsvaga, inte för folk som redan är folkskygga och definitivt inte för någon som redan innan INTE tror andra människor om gott. Det är inte en film för föräldrar och absolut aldrig någonsin en film för barn. Funny games är en film för oss som ser film enbart för filmens skull, för att vi letar kickar, för oss som likt vaskare letar efter guldkorn som stannar mentalt jättelänge efter att filmen är nedstoppad i fodralet igen.

Det bär mig emot att ge högsta betyg till en film som är så genomsjuk som den här men jag kan inte göra annat. En film som håller mig hårt hårt i sitt koppel från första sekunden till den sista, som ger mig mardrömmar, som gör mig förbannad, illamående och rädd och som lyckas göra allt detta med en egen stil och faktiskt med ett stort mått av finess måste premieras. Allt annat vore tjänstefel.

 

 

The american

I filmens början går George Clooney omkring i snön mina älskade sommarstugetrakter i Dalarna (men i verkligheten spelades scenerna in i Brunflo i Jämtland). Det är huttrigt, det är kallt, det är svensk vinter när det är som snyggast och sedär, där dyker Björn Granath, Madickens pappa, upp i en liten liten roll.

George Clooney fortsätter sin promenad genom filmen. Han tar sig till Italien, till en mysig liten by där han liksom på övriga ställen han besöker är ”the american”. För det är han ju. Amerikanen. Den namnlöse, den tyste, den ensamme. Mannen som inte får skaffa vänner och därför fikar med en präst. Mannen som inte får bli kär och därför besöker bordeller. Mannen som dödar för pengar och därför lever som en köpt man gör.

Filmens regissör Anton Corbijn är för mig mest känd som mannen bakom Depeche Modes jättefina skivomslag, en del av deras musikvideor och att han – tro´t eller ej – gjort omslaget till Per Gessles platta Mazarin!

Filmaffischen är skitsnygg och för åtminstone mina tankar tillbaka i tiden till Cary Grant, till Hitchcock, lite till tidiga Bond, till filmer från 60 och 70-talet, till mysnostalgi, till välgjorda thrillers med män i dyra kostymer och till postern från Vertigo som hänger på jobbet (men även på Dr. James Wilsons kontor i TV-serien House).

Men, filmaffischen visar en springande George Clooney och det är lätt att luras att tro att The american skulle vara en tempofylld actionfilm men inget kunde vara mer fel. Det är mer drag i en morgontrött sköldpadda. Jag kan inte säga att filmen gjorde mig besviken, snarare tankfull och fundersam. Jag förstår nämligen inte riktigt vad Corbijn vill säga men han kanske inte vill säga nåt speciellt? Han kanske bara ville göra en snygg agentfilm och visa upp mannen med världens snyggaste händer när han noggrannt monterar ihop ett skjutvapen i närbild?

Ja tack, säger jag och nickar.
Det räcker alldeles tillräckligt för mig.

WOLF CREEK

Australien. Vyer. Vidder. En väg som sträcker sig från horisonten i väst till horisonten i öst och däremellan finns ingenting. Absolut ingenting.

På den vägen pajar bilen och tre backpackers i nöd får hjälp av en trevlig man som råkar passera och han bogserar bilen till sin gård och börjar sedan praktisera sin stora hobby som inte är gödsling till takten av Jimmy Nail´s Crocodile shoes eller mjölka korna till ljudet av en didgeridoo, utan ren och skär sadism.

Direkt i filmens början får vi reda på att 30000 människor försvinner i Australien varje år och att 90 procent hittas senast efter en månad. Många hittas inte alls. Således är denna fim ”based on a true story” och oavsett om det är sant eller inte så kan det vara en stämningshöjare i denna typ av filmer. Det hjälper inte här.

Här hjälper ingenting. Det hjälper inte ens att jag var i brutalmode för en riktig klafs-skräckis, det hjälpte inte att jag hade filmen Territory (av samma regissör) i färskt minne, det hjälpte inte att jag aktivt försökte förtränga att filmens skådespelare redan från början kändes vansinnigt osympatiska, det hjälpte inte ens att jag hade en förpackning Toffifee i beredskap.

Wolf creek är en sån film där jag inte bryr mig ett skit om vad som händer och med vem och jag tror att det är precis tvärtom mot vad regissören och manusförfattaren Greg Mclean hade i baktanke med filmen.

Greg Mclean är alltså mannen som fixade till krokodilfilmen Territory/Rouge som jag såg härom veckan på ett sånt trivsamt sätt. Hade jag inte sett den hade Wolf creek för evigt legat på min film-jag-inte-ids-se-för-den-verkar-föga-nyskapande-lista. Den borde ha fått lega kvar där, men det är som alltid lätt att vara efterklok.

Filmhistorikern Alan Jones myntade uttrycket ”Splat Pack” i Total Film magazine. I ”Splat pack” ingår ett gäng nya regissörer som på ett modernt sätt gör brutala och mycket våldsamma skräckfilmer och dess medlemmar är Alexandre Aja, Darren Lynn Bousman, Neil Marshall, Eli Roth, James Wan, Leigh Whannell, Rob Zombie – och Greg Mclean.

Jag tycker uttrycket är kul och målande men jag tycker också att just Greg Mclean borde ta och pinna på lite för att komma ikapp dom andra. Jag antar att Wolf creek är filmen som fått honom att ingå i den där gruppen regissörer men det är ett inträdesprov som är godkänt med vänsterhanden av en kissnödig lärare som längtar hem.

 

PARIS JE T’AIME

Arton regissörer samsas om att göra arton små delar till en film vars enda gemensamma nämnare är staden Paris.

Det låter som ett kul experiment precis på samma sätt som jag tyckte det verkade intressant med New York, I love you, uppföljaren eller fortsättningen eller vad man nu ska kalla filmen som kom tre år efter denna.

Tanken är egentligen jättegod. Jag däremot är ibland alldeles för okunnig för att tänka klart, men jag trodde i min enfald att Paris, je t´aime skulle vara episoder filmade på franska, av franska regissörer med franska skådespelare, men så var inte riktigt fallet. Vissa episoder kändes väldigt amerikanska hur mycket de amerikanska regissörerna än försökte få dom amerikanska skådespelarna att prata franska och röra sig med yviga händer.

Jag försöker tänka hur det skulle bli om Berlin, ich liebe dich eller Stockholm, jag älskar dig skulle filmas av bröderna Coen och Gus van Sant med Nathalie Portman som pratar knackig plattyska eller Maggie Gyllenhaal som försöker sig på att härma söderslang. Idén faller liksom lite platt då tycker jag.

Det finns egentligen inte någon episod i Paris, je t´aime som utmärker sig nämnvärt, men jag tycker att arton kortfilmer är några för många om dom ska få plats i långfilmsformat. Det blir för hackigt, det blir FÖR korta episoder, jag hinner aldrig komma in i dom, känna efter och förstå, det blir bara yta och en massa klipp och det är rätt tradigt i längden faktiskt.

 

TOLKEN

Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.

SVINET

Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?

Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.

Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.

Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.

Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.

Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.

Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.

Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.

Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.

Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.

(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)

 

MURIELS BRÖLLOP

Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.

Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.

Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?

Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.

Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.

Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

BRUSTNA OMFAMNINGAR

Dom flesta stora regissörer har EN riktig favoritskådis som han/hon gärna jobbar med.

Colin Nutley har Helena Bergström, Martin Scorsese har Leonardo DiCaprio (nuförtiden) och Robert DeNiro (dåförtiden), Woody Allen har….Woody Allen och Pedro Almodovar har Penelope Cruz.

I Brustna omfamningar spelar Cruz Lena, sekreterare till Ernesto Martel, en rik gammal rynkig företagsledare.
Sällan har en man blivit lika förlorad i en kvinna som Ernesto blir i Lena. Han köper Lena genom att betala så att hennes pappa som ligger för döden i cancer kan få hjälp och jag förstår att Lena periodvis ”jobbat extra” som prostituerad och även då har Ernesto varit framme med stora plånboken och rasslat upp sedlar på löpande band. Så Lena blir ogift lyxhemmafru åt Ernesto men kan inte släppa sin stora dröm: att bli skådespelerska.

En dag får hon chansen. Hon provfilmar åt regissören Mateo Blanco (Lluís Homar) som även han faller pladask för Lena och hennes rådjursögon och självklart får hon rollen.

Egentligen är det Mateo Blanco som har huvudrollen i filmen. Huvudhistorien och alla små biohistorier kretsar kring honom och hans författar-alter-ego Harry Caine men om han är filmens kemiska substans så är Lena reagensen.

När det gäller Almodovar och Cruz och filmer dom gör tillsammans så är det något alldeles speciellt. Han lyckas hitta något hos Cruz som jag inte sett i några andra filmer och ändå tycker jag hon är bra i det mesta hon gör.

Kanske är det att hon får prata sitt modersmål, kanske känner hon sig bara genomtrygg, kanske blir hon större än sig själv i detta sammanhang, jag vet inte, jag vet bara att det är ren och skär filmkonst att se henne framför kameran när jag vet att Almodovar står bakom.

Brustna omfamningar är en historia som trots vissa små glapp känns välskriven och genomtänkt. Det är härligt med alla färgglada scenografier, med Penelope Cruz klädd både i härligt knalliga klänningar, retropiffad som Audrey Hepburn och utan kläder alls och Ernestos pistolföreställande färgglada konstverk på väggarna skulle vara riktiga måste-ha-tavlor om dom var till salu.

Jag blir glad av det här. Det känns som old-school-filmkonst och det är härligt att se att det går att göra äkta europeisk film utan att leka svår och bara spela på misär. Här är det mer ett färgglatt underhållande elände.