Kategori: jorden runt på film

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

BARA EN NATT

Hur intressant kan en film vara som utspelar sig under ett dygn och som inte handlar om någonting mer än att en amerikanske kille, Jesse (Ethan Hawke) träffar en fransk tjej, Celine (Julie Delpy) på ett tåg mellan Budapest och Wien och dom bestämmer sig för att göra varandra sällskap i Wien fram till morgonen då deras vägar skiljs åt?

Jo det ska jag säga: den kan vara MYCKET intressant.

Som jag ser det så är det här romantisk film när det är som allra bäst. Att se Bara en natt är som att resa själv. Det är fjäderlätt att leva sig in i historien, att gå där på Wiens gator med Jesse, att prata om allt och ingenting och känna melankolin i bröstkorgen, att veta att det inte är någon idé, att hur mycket dom än känner för varandra så kommer dom aldrig mer att ses.

Bara en natt kom 1995. 1995 fanns det knappt mobiltelefoner, än mindre fullt fungerande internet. Självklart känns det här ”aldrig-mer-tänket” betydligt larvigare nu än det gjorde då, för hur svårt är det att hålla kontakten med allsköns elektronik 2010, liksom?

Men 1995 var världen mycket mindre än nu. 1995 reste jag jorden runt under några månader och min enda kontakt med släkt och vänner hemma var några få utvalda, i förhand bestämda, postboxar i olika storstäder dit mina närmaste kunde skicka brev som jag hämtade ut. Det känns som 1600-talet om man jämför med nu, men likväl, det var bara femton år sedan och sjukt mycket har hänt på dom här åren.

1995 hade Ethan Hawke ännu inte träffat Uma Thurman och fått två barn med henne. Han var en tämligen okänd skådelspelare. Julie Delpy om möjligt ännu mer inkognito. Kanske var det därför jag föll så handlöst för filmen då när det begav sig? Det kändes liksom som en historia om två verkliga människor, inte som en vanlig film.

För mig funkar det här. Jag får hjärtklappning och känner den ångestfyllda, trevande och lyckliga passionen genom rutan och jag gråter som om jag själv vore där, som om jag själv sa hejdå och visste att aldrig mer, ALDRIG MER, kommer jag att få träffa den här fantastiska människan igen.

Klart som fan att det är fint och sorgligt, men också romantiskt på gränsen till larvigt. Men bara på gränsen.

 

 

Publicerat

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.

Publicerat

DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Kommer du ihåg hur det var att vara barn, att vara liten? Kommer du ihåg hur det var att drömma?

Krank (Daniel Emilfork) är en blindgalen vetenskaps-man som bor på en oljeplattform och han har helt glömt hur man gör. Han har tappat förmågan att drömma.

På plattformen bor även en dvärgkvinna, några kloner och en hjärna i ett akvarium och med hjälp av blinda cykloper kidnappar Krank oskyldiga barn för att göra skumma experiment på dom och hans lömska baktanke är en enda: han vill lära sig drömma igen, för så länge man har drömmar kvar kan man inte bli gammal.

Det han inte tänker på är att när han skrämmer skiten ur ungarna och sedan stjäl deras drömmar så är det inte mysiga snällisdrömmar han får, det är dom kolsvarta mardrömmarna.

När en speciell liten kille blir kidnappad försöker hans storbror One (Ron Perlman) leta upp honom och krossa Krank, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.

De förlorade barnens stad är gjord av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, teamet bakom Amelie från Montmartre och Delikatessen och Jeunet regisserade även Alien: Resurrection, vilket var otippat men resultatet blev bra.
Dessa två filmmakare bådar för ögongodis för alla oss som gillar surrealistiska manus, mörka suggestiva scener, knäppa historier och knasigt folk över lag.

Det här är ingen vanlig film. Det går inte att vara komatos och halvsova i soffan och titta, det gäller att hänga med och det beror inte på att storyn är särdeles svårbegriplig. Det beror på att filmen i sig kräver uppmärksamhet på alla sätt som finns. Den är mastig. Den tar. Den är fin och mysig och tänkvärd och absolut sevärd, men den tar energi – men ger också en hel del tillbaka.

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

BODY OF LIES

CIA-agenten Roger Ferris (Leonardo DiCaprio) jobbar undercover på fältet i mellanöstern. Han jagar omkring i Irak och Jordanien i kampen mot terrorismen och i jakten på att hitta hjärnorna och människorna bakom bombattacker.
Hans chef Mr Hoffman (Russel Crowe) sitter i Washington och försöker via telefonkontakt kommunicera sina strategier med Roger vilket även betyder att sanktionera varenda av Roger dödad arab.

Kampen mot terroristen. Jaha. Vad säger man mer än kanske….gäsp?
Att amerikanarna är livrädda för allt som andas och har bruna ögon i kombination med buskig skäggväxt är ingen nyhet, men det förvånar mig att regissören Ridley Scott klev på det lätta tåget, men han kanske behöver jobb han med (som alla andra).

Leonardo DiCaprio är föga trovärdig som hårdnackad undercover-CIA-agent, med bruna linser och påklistrat skägg. Russel Crowe blir inte ett dugg intressantare bara för att nån kommit på att han kanske inte ska se ut som sig själv och fått en maskeringstjomme att gjuta en fitthaka i silikon och tryckt dit.

Body of lies är spännande som en middag bestående av havregrynsgröt. Bara havregrynsgröt.

Publicerat

SORAYA M

Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.

Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.

En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.

Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.

En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.

Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.

Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.

Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.

Publicerat

MAMMUT

Att drömma sig bort och tro att livet borde levas någon helt annanstans kan vara både skönt och förgörande. För visst är det ibland enklare att se problem och lösa dom åt andra än att ägna sig åt lite skönt navelskådande på sig själv och sitt eget liv?

Mammut tar dig med på en resa in i kärnan av mänskligheten, in i varenda cell av det viktiga, det sköra, det fina, det fula och filmen gör det i ett tempo som uppmuntrar till eget tänkande under tiden. Mammut är långfilmsvarianten på självterapi och som sådan är den helt fenomenal.

När Lukas Moodysson gjorde Fucking Åmål skrevs det välförtjänta spaltmeter, det är en jättebra film och han ska absolut ha cred för både nyskapande och mod. Sen kom Tillsammans (bra), Lilja 4-ever (jättebra) och Ett hål i mitt hjärta (formidabelt skräp) och varje gång skrevs det massor. Därför blir jag beklämd och irriterad över att denna film försvann så fort från repertoaren och från dom flestas medvetanden. Mammut förtjänar ros, den förtjänar många rosor, stora fång röda och gula för i min värld är detta den klart bästa filmen Lukas Moodysson gjort.

Gael Garcia Bernal och Michelle Williams spelar sina roller på fantastiska sätt, storyn är välskriven och eftertänksam och visar prov på både stort hjärta och klurighet.

Mammut är en film jag gärna ser om. Den försatte mig i en behaglig känsla från ruta ett och behöll mig i sitt grepp genom hela filmen. Det fanns ingen annanstans på jorden jag hellre ville vara just då än framför TV:n och är inte det bland det vackraste i livet så säg? Att njuta av vardagen hemma och INTE för en sekund drömma sig bort.

 

Publicerat

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.

Publicerat

[REC]

Den spanska dokusåpan ”Medan du sov” ska skildra hur det ser ut en vanlig kväll på en brandstation i Barcelona.

Reportern Angela och hennes kameraman hänger med när larmet går i ett hyreshus. En kvinna är i sin lägenhet och skriker hysteriskt, grannarna är oroliga. Vad är det som händer?

Ja, vad ÄR det som händer egentligen? Det är nåt riktigt skumt på gång och det som händer får vi följa genom en skakig TV-kamera och det tar ett tag innan jag bryr mig alls om det som händer, innan pulsen går upp det allra minsta, men det tar sig, det gör det. Fast riktigt spännande blir det aldrig.

Publicerat

AMELIE FRÅN MONTMARTRE

Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.

Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.

Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.

För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.

Publicerat

SAUNA

Det är inte överdrivet ofta jag ser finsk film. Jag tror det mer beror på att finsk film inte är särskilt lättillgänglig än att den skulle vara dålig. Jag tror inte finsk film är ett dugg sämre än svensk däremot tror jag att jag kan lukta mig till ett litet finskt guldkorn även om jag inte har hundratals filmer att jämföra med.

Sauna är en vildmarksrysare som utspelar sig 1595. Ryssland och Sverige har krigat klart och världskartan ska ritas om.

Mitt ute i ingenting befinner sig Eerik och hans bror Knut. Eerik är en våldsam man med 73 liv på sitt samvete. Knut är känslig och tillbakadragen och mår extremt dåligt av sin brors agerande. I en enslig stuga möter dom en pappa och hans dotter och pappan går ett blodigt öde till möte i Eeriks knivförsedda händer. Knut stänger in flickan i en jordkällare för att hålla henne borta från Eerik. När dom sedan ska lämna huset för att fortsätta sin vandring genom skogen går Eerik för att släppa ut flickan. Tror Knut. Men Eerik struntar en hel hög i det.

När flickan sen börjar visa sig för Knut (lite som tjejen i The ring) och han är millimeter från en psykisk kollaps berättar Eerik hur det ligger till – det kan inte vara flickan Knut ser för hon är kvar i källaren.

Vad gäller skådespelarinsatserna så finns det ingenting att klaga på. Tommi Eronen som Knut är fenomenal på att visa hur det känns när nerverna ligger utanpå kroppen och han är extremt lik Foppa, vilket inte är så vanligt på skådisfejs och Ville Virtanen som Eerik är jätteäcklig i hela sin svenniga uppsyn.

Filmmusiken är jättefin, jag skulle gärna köpa soundtracket och fotot, ja, det är vackert, det är kargt, det är ödemark.

Sauna är mer en rysare än skräckfilm, mer krypande spänning än blod. Betyget dras ner en smula för att jag trodde filmen skulle vara läskigare och för att jag konstaterade under eftertexterna att jag egentligen inte förstod storyn. Men det är helt klart en sevärd film.

Publicerat

BERÄTTA INTE FÖR NÅGON

Alex fru blir blir brutalt mördad. Åtta år senare får Alex ett mejl med en filmsnutt från en övervakningskamera. På filmsnutten ser han sin fru. Samtidigt hittas två lik på samma ställe där Alex fru blev mördad och ett blodigt baseballträ ligger strax bredvid, ett baseballträ som enligt polisen binder Alex till samtliga tre mord och han blir den huvudmisstänkte.

Genom hela filmen maler samma mening i mitt huvud:Jag har sett det här förut Jag vet vad som ska hända Jag har sett den här förut Jag vet vad som ska hända.
Men jag har inte sett filmen förut och hela tänket retar mig. Jag kan inte släppa det.

Berätta inte för någon är en franskproducerad thriller baserad på Harlan Cobens bok. Det är franska skådespelare jag inte sett förut och trots att Kristin Scott Thomas är med, hon som definitivt inte är en av mina idoler, så funkar det. Hon pratar ju franska.

Jag har inte sett filmen förut och jag har inte sett nån remake på den men jag har läst boken, vilket jag kom på alldeles för sent.
En film kan aldrig få godkänt betyg om jag som tittar hellre ältar gammalt skit än bryr mig om det jag tittar på för stunden, även om det egentligen är en helt okej, smart och rätt spännande thriller.

 

Publicerat

DÖD SNÖ

Död snö kan lätt ses som en homage till den norsksvenska thrillerserien Röd snö som gick på TV 1985 (med Thomas von Brömssen i huvudrollen) – i alla fall om man enbart syftar på titeln. Förutom inblandningen av nazister så har filmerna inte mycket mer gemensamt än så.

Död snö utspelar sig i norska fjällen. Fyra killar och tre tjejer ska fira påsklovet i en stuga långt uppe i ingenting. Det dom inte vet är att nazister blev dödade i området av arga norrmän som gemensamt tog död på dom nån gång på 40-talet och att ondskan är påtaglig. Ondskan i detta fall symboliseras av tyska zombienazister.

Som skräckfilm är Död snö rätt standard. Ungdomar i grupp, sexuella undertoner, tajta tröjor, myspys och skratt som vänds till gråt, död och tandagnisslan. Som splatterfilm är den också rätt standard. Förkärleken för vad man kan använda tarmar till är kanske aningens starkare än ”normalt”, annars är det inget nytt under solen.

Grafiskt är det en höjdare att placera grå-svart-röda blodiga soldater i snövita vidder. Det är riktigt snyggt. Det filmen faller på är att den aldrig blir riktigt spännande.

Trots allt blod, klegg, slafs och klafs så är den allra äckligaste
scenen när en av killarna sitter och bajsar på utedasset, torkar sig i rumpan med papper och högerhanden och sekunden efteråt, strax innan han i princip blir våldtagen av en av tjejerna som lätt kastar av sig tröjan i 15 minus, får högra handens fingrar avslickade av samma tjej. Då vände det sig i min mage, för första och enda gången.

Död snö är inte en dålig film. Den är faktiskt småkul bitvis och kreativ i sitt tänk så även om det är en film som försvinner ur medvetandet i princip samtidigt som eftertexterna rullar så är det 90 rätt underhållande minuter.

Publicerat

HOSTEL

Tre polare från det stora landet på andra sidan Atlanten är på tågluff i Europa. Pårökta som böcklingar träffar dom på en skum snubbe i Amsterdam som tipsar dom om ett hostel strax utanför Bratislava där kvinnorna är übervackra och otroligt tända på just amerikanska grabbar. Vad gör dom? Åker till Bratislava, såklart.

Korkade tjejer har man sett på film sen urminnes tider. Otaliga är dom skrikande, halvnakna, dumma våp som blivit mördade på mer eller mindre kreativa sätt. Korkade killar i grupp är lite av en frisk fläkt faktiskt och självklart förstår man att det kommer gå käpprätt åt helvete för åtminstone två av dom, eller alla tre, det kan bli hur som helst.

Hostel känns till en början inte alls som en skräckfilm skriven efter konstens alla regler, men ju längre in i filmen jag kommer inser jag att så jäkla annorlunda är den inte.

Filmfodralet lovar en hel del, ”Sick and twisted unrated” och ”Obs! Känsliga personer varnas” är inte sånt som står skrivet på varenda rulle direkt, så ja, jag var beredd på riktigt äckel faktiskt, att kanske till och med behöva stänga av för att det blev too much. Men nej, det var lugnt. Det är ändå en amerikansk film och även om Quentin Tarantino är en av männen bakom filmen så finns det en tydlig gräns för vad man visar – och inte visar.

Det som däremot gör mig ledsen med filmen är att handlingen mycket väl kan vara verklighet. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet att det finns suspekta klubbar runt om i världen där prostituerade och människor som befunnit sig på helt fel ställe vid fel tidpunkt (typ dumma turister) kidnappas och mördas av rika män med sjuka, vrickade hjärnor som vill testa allt, till och med att tortera någon till döds.
Världen är så skadad att det inte skulle förvåna mig alls precis som att Hostel som film är så skadad att ingenting förvånar mig med den heller.