Kategori: Julianne Moore

Publicerat

Children of men

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

Publicerat

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

Publicerat

SHELTER

Dr Cara Jessup (Julianne Moore) är expert på människor med djupa psykologiska störningar som multipla personligheter och andra riktiga knepigheter. Hon utreder kriminella som riskerar dödsstraff för sina brott och får en riktig luring på sitt bord.

Adam (Jonathan Rhys Meyers) är inte helt lätt att diagnistisera. Han är Adam, han är David OCH han är kille vid namn Wes. Men vem är han egentligen och varför är han så otäck?

Cara sliter sitt hår på sin sida skrivbordet och jag sliter mitt. Jag blir inte klok på Adam/David/Wes och jag blir inte klok på filmen heller. Är den spännande, är den läskig eller är det jag som lider av narkolepsi eftersom jag somnar hela tiden?

Jag tittade, somnade, spolade tillbaka, tittade, somnade, började om från början och nej, inte ens när jag sett hela filmen från A till B får jag kläm på den.

Dom svenska killarna Måns Mårlind och Björn Stein har regisserat filmen vilket faktiskt ger mig rätt höga förväntningar. Dom ligger bakom både sci-fi-filmen Storm och flera avsnitt av TV-serien De drabbade som är en av dom bästa svenska serier jag någonsin sett.

Det retar mig lite att Shelter inte är bättre än den är. Det känns som om grundhistorien är bra, skådisarna är utan anmärkning, det skulle ha kunnat bli något riktigt häftigt av det här men det blev inte mer än ett gäsp från mitt håll.
Inte ens en liten ynka rysning faktiskt.

Publicerat

CHLOE

Gynekologen Catherine (Julianne Moore) är en svartsjuk hustru till läraren David (Liam Neeson) och hon tar till rätt oortodoxa metoder för att ta reda på om hennes misstankar om makens otrohet är sanna eller inte. För det där med att prata är tydligen underskattat i ett förhållande mellan två högutbildade och på ytan lyckade människor.

Catherine har fått kontakt med Chloe (Amanda Seyfried från Mama Mia). Hon är ung och vacker och jobbar som prostituerad. Catherine köper hennes tjänster, hon ber Chloe närma sig David för att se om han nappar på kroken och flirtar upp henne, vilket är något den försmådda frun tror att mannen hennes gör med alla som har bröst.

Det som är bra med filmen är skådespelarna. Samtliga är jätteduktiga på att inte få mig att tänka att dom är skådisar som spelar utan att istället ge alla dessa jobbiga och smutsiga känslor ett verkligt ansikte.

Det dåliga med filmen är handlingens brist på trovärdighet och i viss mån spänning. För alla i min ålder som är uppväxta med Farlig förbindelse och Glenn Close som kokar kaniner, vi kräver liksom liiiiite meeeeer för att en sånhär sexuell thriller ska funka. Den måste liksom skruvas till och få en udd. Det får aldrig Chloe. Det är ett snyggt drama, en mänsklig berättelse även om karaktärerna beter sig långt ifrån mänskligt i många fall.

Som sagt, är det old-shool-beteende att öppna truten och ställa frågor? Ja, vill man inte ha svaret så är det kanske det.

Publicerat

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.

 

Publicerat

THE FORGOTTEN

Telly (Julianne Moore) är mamma till en liten kille som heter Sam.

Telly lämnar sin son i skolan. Utanför skolan möter hon en pappa till ett flicka i Sams klass och dom pratar en stund. När sonen ska hämtas finns han inte i skolan, både han och flickan är spårlöst försvunna.
Tiden går och inget av barnen återfinns. Telly får professionell hjälp av en psykolog (Gary Sinise) men ingenting hjälper. Hon kan inte släppa taget och förstå att sonen är borta.

Telly upplever det som att pappan till Sam (Anthony Edwards) vill att hon ska glömma alltihop och att han medvetet tar bort fotografier på Sam från deras hem, foton som alltid funnits men som pappan säger aldrig har varit där. Psykologen vill tvångsinlägga Telly på sjukhus men hon rymmer. Hon pratar om Sam med alla hon möter men inte ens den gamla barnvakten minns honom. Då ringer hon på hemma hos pappan till Sams klasskompis som också försvann. Han om någon VET hur hon mår och borde minnas Sam. Men han gör inte det. Han minns inte ens sitt eget barn.

Det händer underliga grejer. Det händer så mycket underliga grejer att det bitvis är svårt att hänga med i svängarna. Första halvan av filmen är ruskigt spännande men sen händer nåt som gör pyspunka på det hela. Det går liksom överstyr i knepigheter.
Men fram tills dess är det sevärt och även när det inte är sevärt längre kan jag inte stänga av. Jag vill verkligen se hur det slutar.

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.