Kategori: Juliette Lewis

Publicerat

Due Date

Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.

Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.

Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!

Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.

Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.

Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?

Vem vet?

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.