I tisdags var jag inbjuden av Linda Skugge & co på en bloggvisning av teaterpjäsen Angels in America på Stockholms stadsteater.
Den 10:e december förra året lät jag min ”vanliga blogg” somna in och jag har inte saknat den alls, inte förrän nu. Det hade kunnat bli ett MYCKET underhållande inlägg om tisdagkvällen om jag fortfarande bloggat där men på en filmblogg passar det sig tyvärr inte skriva om allt som hände även om mycket hade kunnat platsa i vilken slapstick-film som helst.
Hur som helst så fick pjäsen mig att tänka tillbaka på TV-serien Angels in America som har just denna pjäs som förlaga (och som är väldigt trogen den) och hur jag tyckte och tänkte när jag för flera år sedan hyrde den 5 timmar och 40 minuter långa serien på DVD och såg den i ett svep, utan att blinka.
Historien kretsar kring det homosexuella paret Louis och Pryor (Ben Shenkman och Justin Kirk) där Pryor får aids och Louis får ångest och flyr och den maktfullkomlige höjdaradvokaten Roy Cohn (Al Pacino) som inte kan och vill erkänna att han är bög utan tror sig vara en ”heterosexuell man som sätter på män” som även han får aids men tycker att lungcancer låter bättre. Hans assistent Joe (Patrick Wilson) är gift och mormon och har tryckt ner sin homosexualitet så långt ner i skorna att det är knappt sulorna håller honom uppe och hans tablettmissbrukande fru Harper (Mary-Louise Parker) är visserligen psykiskt sjuk men inte dum. Hon anar, hon vet och sanningen är inte lätt att bära.
Tony Kushners pjäs är ett osedvanligt engagerande och välskrivet stycke nutidsdramatik och oavsett om man ser den på film eller på Stadesteaterns scen så går det inte att värja sig. Det är riktiga människor av kött och blod som reagerar på mycket mänskliga vis och det pratas ett språk som är ovanligt på teatern: ett språk alla kan förstå.
I filmen är det tio skådespelare som gör alla rollerna (imponerande bara det) och i Stadsteaterns version är det enbart åtta.
HATTEN AV för Peter Gardiner, Allan Svensson, Ola Rapace, Emil Almén, Ida Engvoll, Bergljót Arnadóttir, Carina B Eriksson och Johannes Bah Kuhnke. En strålande ensemble som på alla sätt lyckas göra historien rättvisa och kanske egentligen ÄNNU bättre än Al Pacino, Emma Thompson, Meryl Streep och gänget. På teatern finns ju inga omtagningar. Allt händer där och då och DET är häftigt!
(för både filmen och pjäsen)
Här kan du läsa mer om pjäsen som har premiär imorgon.
Här finns filmen att hyra.
