James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar som nån attache på USA´s ambassad i Paris. Han är en rätt ordinär man med oklanderlig klädsel, vacker flickvän och ordnat liv.
Sen dyker det upp en amerikansk spion, Charlie Wax (John Travolta), som blir hans ”partner” och dom letar upp drogkarteller, bordeller, terrorister och annat löst folk i jakten på….ja, säg det.
Jag fattar faktiskt inte storyn och det känns osannorlikt jobbigt då jag ändå ser mig som en någorlunda medelintelligent kvinna. Manusförfattaren Luc Besson har freakat loss totalt och gjort Charlie Wax till en totalt skoningslös ”spion” (läs massmördare) med fittskägg som dödar folk helt utan pardon och mening. Det fullkomligt drösar döingar där han befinner sig och han höjer inte ett ögonbryn, vilket inte heller James Reece gör fast han ska föreställa nån form av skrivbordsnisse.
Den så kallade ”actionspäckade handlingen” (gapskratt!) kryddas med ”humor” i stil med passningar till Travoltas figur i Pulp Fiction som precis som denna films Wax pratar om hamburgare och en Royale with cheese och Wax´s Karate Kid-snodda uttryck ”Wax on, Wax off” som han säger till en skummis.
Jag tycker synd om John Travolta. Hans kämpar med att komma över sin sons död och han har en agent som vill honom illa. För så känns det. John Travolta har som ingen annan fått chans på chans till filmens finrum och han tar chanserna, det gör han, men där emellan väljer han roller ur avskrädeshinkar och det är synd.
I hans läge vore det bättre om han högg på daggmaskarna och gav fan i agnen rullade av mögligt bröd. För ja, det är så. From Paris with love är jävligt mögligt bröd.
