Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.
När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.
Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?
Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.
Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.
Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.
När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).
Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.
Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.
