En sydkoreansk katastroffilm som dessutom är landets dyraste film genom tiderna. Det är nästan så jag såg ut som Marty Feldman när jag hittade den här.
Nu när jag sett den ser jag ut som Grodan Boll. Grön i ansiktet av nedsvalda spyor och påsar under ögonen värre än sopberget i Nairobi.
Filmen börjar med 90 minuter fars a la Galenskaparnas sämre stunder. Folk slår varandra med tillhyggen (och det SKA alltså vara roligt), skriker urskillningslöst och beter sig som riktiga wackos och jag tänker hela tiden på varför dom ”komiska karaktärerna” i sydkoreanska filmer alltid måste se ut som har Downs syndrom?
Sista halvtimmen händer det lite mer. Tsunamin kommer ÄNTLIGEN. En våg. En våg till. Oj, en jättevåg. Är det slut nu? Nej, skit också, det kommer en våg till. En JÄTTESTOR den här gången. Sydkoreaner verkar i alla fall inte ha simundervisning i läroplanen för det är antingen eller. Antingen står man stadigt på golvet i en snart vattenfylld hiss eller så stiger vattnet ovanför näshöjd och då går det inte att på något sätt hålla sig flytande. Leva eller dö, ingenting där emellan. Hundsim är ett luftslott.
Effekterna må ha varit dyra men är i dom flesta fall inte särskilt bra gjorda. Handlingen är omständig som en stammare som tokstressad ska handla skosnören och saktfärdig som en mördarsnigel på sömnpiller och nu vill jag mest bara snabbspola mig fram till nästa tisdag för herreguuuuud så dåligt det här var.
