NINE

Nine är musikalversionen av Fellinis film 8 1/2 från 1963.

Då spelade Marcello Mastroianni Guido, Fellinis alter-ego-typ, en excentrist italiensk regissör runt vilken kvinnor flockas och han älskar både dessa kvinnor och sig själv alldeles för högt för att kunna tacka nej. I filmversionen av musikalen Nine spelar Daniel Day-Lewis Guido.

Nå. Funkar Daniel Day-Lewis som italiensk kvinnokarl och sång-och-dansman? Tillåt mig brisera i ett fullkomligt asgarv!

Daniel Day-Lewis i min värld är en pretentiös, överreklamerad och totalt onödig skådespelare. Han är i mina ögon varken intressant eller unik och definitivt inte stor nog i något avseende att bära en hel film med sitt namn och det oavsett om han målar med foten i Min vänstra fot, är arg irländare i I faderns namn, springer omkring som en långhårig ”hjälte” i Den siste mohikanen eller som här, en sjungande gigolo.

Jag har sett mängder av musikaler både live och på film. Är en musikal bra vill jag köpa skivan. Jag gnolar på låtarna och dom framkallar känslor av alla de slag. På så sätt är Nine en värdelös musikal. Till och med Starlight Express, musikalen som framförs på rullskridskor och handlar om tåg fick mig att gråta i London och se om den i Las Vegas och det händer fortfarande att jag lyssnar på skivan och jag gör det med glädje. Men Nine…Nine…detta spektakel. Suck. Vad kan jag säga?

Kvinnorna är filmen är utsökta. Dom är som små handgjorda chokladpraliner i guldigt prassligt papper. Penelope Cruz spelar lättklädd hora och sjunger med den äran, Kate Hudson är amerikansk kaxig journalist, Marion Cotillard är som alltid supervacker och spelar Guidos bedragna hustru med en finstämd sorg i ögonen, Nicole Kidman, Judi Dench, Sophia Loren som Guidos mamma och Fergie som spelar den prostituerade Saraghina som i Guidos väldigt unga ungdom tog hans oskuld och lärde honom ”navigera på kärlekens vägar”

Utan dessa kvinnor skulle filmen inte ens få ett betyg. Den skulle inte vara värd att skriva en endaste rad om. Men det ÄR coolt att se dessa tjejer, dessa stora stjärnor i varierande åldrar gå loss med kläder, peruker och stämband även om det är skitlåtar och en helt ointressant handling.

BRÖLLOPSDUELLEN

När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!

Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.

Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!

Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!

Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!

Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.