Dagens tre-om-en fokuserar jag på en kvinna som är bland det ballaste jag vet.
Charlize Theron är vacker som en dag, kaxig, frispråkig, stencool, har självdistans och är en helt makalöst bra skådespelerska. Hon kan alldeles ensam göra vilken skitfilm som helst sevärd.
Jag har tidigare recenserat ett par filmer med henne i huvudrollen, Hancock och Monster, men här kommer tre till.
Æon Flux 2005
Charlize Theron är sjukt cool och nästan osmakligt snygg som actionhjältinna.
Jag kan inte förmå mig att brista ut i ett ”Carrie-Anne Moss, gå och dra nåt gammalt över dig!” när jag jämför henne med Matrix-Trinity men jag kan utan minsta tvekan ställa mig på barrikaden och skrika ”Milla Jovovich, gå och dööö!” när jag tänker på Resident evil-Alice i samma mening som Æon Flux.
Som film betrakad (ur ett objektivt perspektiv) så är Æon Flux inte mycket mer än ett effektfullt spektakel. Det är inte mycket verklighet här inte, jag skulle gissningsvis tro att 99,62% av filmen är gjord framför en dator eller två. Men jag köper det, inte helt utan problem, men ja, jag köper det.
Det är tuff musik, tuff brud i lyxförpackning och en kanske inte helt glasklar story men jag hoppas få se Charlize i fler liknande roller framöver för den här genren behärskar hon till fullo.
Djävulens advokat 1997
Al Pacino är Djävulen, charmig och lömsk. Keanu Reeves hans stela advokat. Charlize Theron är Mary Ann Lomax, advokathustru med bumsiga kinder och naiv permanent.
I den stela överklassmiljö som filmen utspelar sig i fungerar Mary Ann som det mänskliga ankaret, det kvinnligt varma, det vettiga. I alla fall ett tag. Hon vill ju bara ha ett vanligt svenneliv (Vad heter det i USA? Johnnylife?) med sin kostymnisse, jag tror inte hon hade räknat med att han skulle sälja sin själ till hin håle, utan att spoila för mycket.
Djävulens advokat är en ganska otippad favorit hos mig. Den började sin bana som en stor besvikelse, ja rent av en tokgäspning så stor att det klickade till längst bak vid käkbenen och nånting hoppade ur led. Av någon konstig anledning gav jag inte upp filmen. Jag tittade igen och igen och igen och döm om min förvåning när jag insåg att jag tycker bättre och bättre om den ju fler gånger jag ser den och det beror mycket på skådisarna. Inte bara Charlize.
Charlize ger hempermanenten ett ansikte.
(nästan nästan nästan en femma)
Ljuva november 2001
Här teamar hon återigen upp med Keanu Reeves och då Ljuva november är en mycket mindre känd film än den jag skrev om här ovan så måste jag erkänna att utan Charlize fejs på framsidan av fodralet så hade jag aldrig hyrt den. Nu är den här filmen inte bara mer okänd än Djävulens advokat den är hästlängder sämre också, MEN på nåt underligt vänster blir den ändå fullt tittbar – thanks to Miss Theron.
Nelson Moss (Keanu Reeves) ska ta körkort. Det ska Sara Deever (Theron) också göra. Dom känner inte varandra, dom har ingenting mer gemensamt än att dom varit på en trafikskola en timme. Typ.
Liksom små blommor kan gro genom asfalt så kan kärlek dyka upp där man minst anar det och mellan människor så olika att man kan tro att dom är från olika planeter. Sara är en überbohem, Nelson en apstressad arbetsnarkoman och ja, opposites attract.
Filmen är sådär lagom romantiskt, inte så jag satt och åååååå-ade mig i soffan utan mer tänkte lite lojt jaha, såhär har dom det. Jag brydde mig inte så mycket, deras förhållande flöt liksom förbi som en bortkastad grillad korv vid en insjöstrand. Men Charlize var bra. Såklart.
