Kategori: Kevin Costner

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

THE NEW DAUGHTER

Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.

Publicerat

WATERWORLD

Dennis Hopper är död. Det är tråkigt.

Jag tror Dennis Hopper har en av de längsta och mest magnifika CV´s som finns på Imdb. Han har spelat i storfilmer som Apocalypse now, Easy rider och Blue Velvet och ett gäng mellanklassfilmer men han har också gjort extremt mycket som i mina ögon är ren skräp.

Men det är inte det jag ska skriva om idag. Idag ska jag skriva om en film som i mångas ANDRAS ögon är skräp, men inte i mina.
Det här är den film som är den första som dyker upp i min skalle när jag tänker på just Dennis Hopper.

Waterworld. Smaka på ordet. Vattenvärld. Är det inte härligt?

Okej, Waterworld är en postapokalyptisk film, en Mad Max på vatten och alla som känner mig vet att jag avskyr postapokalyptiska filmer men dom som känner mig vet också hur mycket jag fascineras av vattenfilmer och då helst med otäcka undervattensdjur inkluderade.

Objektivt sett har Waterworld flera ingredienser som normalt sett skulle kunna få mig att kräkas i popcornhinken – alla har trasiga och skitiga beiga kläder, den är en infantil handling som egentligen aldrig blir spännande och Jeanne Tripplehorn.
Men Waterworld har även en solbränd Kevin Costner med gälar, Dennis Hopper med emaljöga, en schysst ballongfärd som pirrar i magen OCH undervattensdjur.

Summa summarum så är Waterworld en helt okej söndagsmatiné. Dennis Hopper behöver inte skämmas det minsta för sin skådespelarinsats, även om jag inte tror att hans Deacon-karaktär är en av dom han är mest stolt över i sin karriär.