Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

JEDINS ÅTERKOMST

Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.

Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

KRAMER MOT KRAMER

Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.

TRON

Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.

Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).

Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.

En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).

Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.

Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”

Mandomsprovet

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

SALO ELLER SODOMS 120 DAGAR

Jag undrar litegrann vad som rörde sig i skallen på Pier Paolo Pasolini runt 1974 när han bestämde sig för att göra den här filmen.

Jag undrar om han på riktigt tyckte att den sexuellt perverterade Marquis de Sade var en intressant kille och därför ville gestalta hans udda idéer på film, jag undrar om han såg sin chans att göra en porrfilm som i konstens goda namn skulle gå upp på vanliga biografer och jag undrar om han själv var nöjd med resultatet?

Alla dessa frågor kommer för evigt bli obesvarade eftersom Pasolini blev brutalt mördad bara veckor efter denna films premiär. Han blev mördad av en ung homosexuell prostituerad som upprepade gånger körde över hans kropp med en bil. Det är i alla fall polisens tes. Den anklade mördaren står fortfarande fast vid att han är oskyldig.

Jaha. Vad handlar den här filmen om då, mer än det som ”alla” redan vet: att folk tvingas äta bajs?

Jo, i ett vackert palats i staden Saló upprättade Mussolini en fascistisk ”fristat” i slutet av andra världskriget. Fyra högt uppsatta och (förstås) manliga fascister handplockar en grupp unga och mycket vackra män och kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, för att använda dom i allsköns orgier, för att utsätta dom för brutalt våld och fruktansvärd förnedring. Det blir en spiral som börjar (i sammanhanget) tämligen oskyldigt men ju längre tiden/filmen går ju mer vidrigheter utsätts ungdomarna för och allting leder fram mot det oundvikliga slutet då dom torteras till döds.

Det säger sig själv, det här är ingen film att se när man vill fly vardagen, må lite bättre och drömma sig bort till en annan värld, i alla fall om man inte råkar heta Marquis de Sade (vilket ju är föga troligt).

Det här är tungt och vidrigt, det är mer en orgie i människans svartaste skrymmen (och nu syftar jag inte enbart på den kroppsliga ”tvåan”) än något ”spännande och småporrigt”. Att det är snyggt filmat och att Pasolini är grym på bildkomposition tänker jag på i ungefär en kvart sen blir jag mest förbannad, speciellt på den skelögde äcklige fascistgubben som är mer än lovligt besatt av både andras och sin egen bakdel.

Jag har svårt att bedöma det här som en vanlig film tyvärr. För mig är det mer en företeelse, en ”snackis” och en spekulativ liten del av filmhistorien. Jag häpnar inte, jag imponeras inte och får inte fram ens en liiiiten hulkning.

Vilken intention Pasolini än hade med filmen så misslyckades han rätt hårt med att nå fram med den till mig. Däremot har den faktiskt vissa tankeväckande kvalitéer som det är svårt även för mig att bortse ifrån. Det gör att jag varken kan eller vill såga den jämns med fotknölarna men en BRA FILM är det inte.

12 edsvurna män

En svartvit film om tolv arga amerikanska män, tolv jurymedlemar, som sitter instängda i ett rum och ska försöka komma överens om den 18-årige killen som är åtalad för mord på sin far är skyldig eller inte.

Där har du hela denna film i en enda mening.

Jag läste välskrivna recensioner av 12 edsvurna män på RJ:s filmblogg, hos Jojjenito och Royale with cheese. Det var kul. Jag hade aldrig – aldrig – fått för mig att se den här filmen utan dessa bloggposter i bakhuvudet.

12 edsvurna män behandlar många både svåra och intressanta frågeställningar som den att det är uppenbart att killen ÄR skyldig, men är han SÅ skyldig att jag med gott samvete kan döma honom till döden? Och när man skrapar på ytan, är han verkligen UPPENBART skyldig eller är det underliga indicier som ligger honom i fatet?

Det är skolexempel på gruppdynamik, det är latenta aggressioner, det är tolv helt olika personlighetstyper, det är varmt, det är instängt, nån jävel röker oupphörligt, det är skickliga skådespelare och jag tycker filmen är bra men jag blir tyvärr inte omrörd varken i magen eller i hjärnan. Det sistnämnda kan bero på tusen olika saker, som att jag håller på att bygga om köket och tankarna liksom vandrar iväg mot spisinstallationer, skåpuppbyggnad, rördragningar och tapetsering, men det KAN också bero på att jag var för trött eller att filmen helt enkelt inte passade just mig, just idag.

Däremot ÄR den sevärd om än ingen fullpoängare i min värld.

 

 

Här hittar du filmen.

MIDNIGHT EXPRESS

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

MISSISSIPPI BRINNER

Den tredje och sista filmen (för den här gången) i mitt retrorace från 1988 är Alan Parkers Mississippi brinner.

FBI-agenterna Rupert Andersons (Gene Hackman) och Alan Wards (Willem Dafoe) framfart i en inskränkt och våldsamt rasistisk amerikansk småstad lämnade mig ganska oberörd när den gick upp på bio men precis som med en vällagrad ost, en omtyckt sparad whisky eller en enkel avocado för den delen så finns det ibland en vits att låta en grej vara ifred för att sedan packa upp den när den är alldeles perfekt mogen.

Mississippi brinner är en film som är precis lika aktuell 2011 som den var 1988 och som den var under den tiden då den utspelade sig, dvs 1964. Tyvärr är det så. Det kommer alltid finnas människor som är as, som beter sig som djur, som hittar på sina egna lagar och som ser sig som förmer än andra.

Det konstiga är att trots att jag varken ser Willem Dafoe eller Gene Hackman som några direkta favoritskådespelare så älskar jag dom som team här. Dom kompletterar varandra helt exemplariskt! Kompositören Trevor Jones har gjort filmmusiken och den dova trummande temat som går genom hela filmen är precis lika lysande som spänningshöjande. Regissören Alan Parker är väldigt yrkesskicklig och har gjort en hel del stora filmer som för mig, åtminstone fram tills nu, varit mer kända än intressanta.

Direkt efter att jag sett denna film valde jag att ”se” om den med Parkers röst som kommentatorspår. Jag skriver ”se” för han hade sån sjukt behaglig mysbrittisk accent och röstläge att jag stängde av TV:n, låg i sängen och lyssnade på hans anekdoter och berättelser om filmen i surroundsystemet, lite som en skönt sövande ljudbok.

Sicken skön snubbe! Nu har jag bestämt mig för att ge fler av hans filmer en andra chans, om inte annat så för att få höra honom prata i sovrummet igen.

1988:

 

 

2011:

 

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

Fiffis filmtajm jämför: HALLOWEEN då och nu.

Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

 

 

 

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.