Kategori: klassiker

Publicerat

ALLA PRESIDENTENS MÄN

Gud vad det är härligt ibland att se riktig kvalitetsfilm från 70-talet. Att beskåda Alla presidentens män är rentav kontemplativt.

Tempot är lugnt och skönt, manus är smart, färgerna dova, det är rediga telefonlurar, damerna har sköna tantiga BLUSAR, Robert Redford har sina brun-beiga kläder som går så fint ihop med hans rödblonda hår, Dustin Hoffmans hår är lite längre, lite yvigare, lite lockigare och vill man se på denna duo ur en liten annan synvinkel så är det lätt att förväxla dom med Starsky & Hutch, eller äldre modeller av Brad Pitt och Tom Cruise om man så vill.

Alla presidentens män är en sann historia baserad på en bok som Carl Bernstein (Hoffman) och Bob Woodward (Redford) skrev 1974 när dom beskriver hur det var att jobba som journalister på Washington Post när Watergateskandalen uppdagades.

För mig är politiska dramer ofta rena ytterligheter. På ena sidan kan det vara väl fungerande sömnmedel , å andra sidan riktigt spännande verklighetsthrillers (som denna) och jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger. Alla presidentens män är ingen actionrulle direkt, helt ärligt, det händer inte mycket alls men det funkar på grund av den genuina stämningen, yrkesskickliga skådespelare och en fingertoppskänslig regissör.

Alan J Pakula var en skicklig thrillerregissör. Han står inte bara bakom denna utan även Misstänkt för mord med Harrison Ford, Pelikanfallet med Julia Roberts och En fiende ibland oss med Brad Pitt och Harrison Ford som han gjorde året innan han dog – plus den ultimata det-är-en-fantastisk-film-men-ingen-människa-på-jorden-klarar-av-att-se-den-mer-än-en-gång-det-finns-liksom-inte-tårar-nog-i-kanalerna, alla föräldrars mardröm: Sophies val.

Joråsåatteh, Alla presidentens män var ett glatt återseende. Det var hundra år sen jag såg den sist och antagligen ser jag om den om hundra år igen men jag är säker på att jag även då kommer tycka att den är bra.

Publicerat

TAXI DRIVER

”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”

Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.

Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.

När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.

Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,

Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.

Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.

Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.

 

Publicerat

SLAKTHUS 5

Jag fick en fodrallös film av en kompis. Han tyckte att det ”måste vara en film för dig”. Filmen hette Slakthus 5 och jag visste absolut ingenting om filmen och ville inte ta reda på något alls heller innan jag såg den.

Slakthus 5. Låter som en skräckfilm. Kan vara en komedi, en musikal, ett drama, en krigsfilm, action, kanske science fiction? Jag har iiiingen aning.

Jag sätter på filmen. Jag kommer direkt till menyn där jag ska välja undertext. Där är en bild på ett tecknat jordklot, en man, en blondin, nazistsympoler, en bil, en hoppande hund, några barn och ett flygplan. Jag blev inte direkt klokare. Tankarna snurrade.
Vad fan ÄÄÄR det här för nåt?

Jag börjar titta på filmen. Tittar och tittar och tänker ”WHAT?” och tittar och tittar. Fastnar. Vilken annorlunda film. Och mysig!

Slakthus 5 är precis den sådan slags film som jag trodde innan. Den är rolig, den är dramatisk, det handlar om krig, om resor (både mentala och bokstavliga), om kärlek, om föräldraskap. Det händer oförklarliga grejer, det händer olyckor och det är folk som dör, plus att det sjungs litegrann. Mitt i allt detta är navet, killen det handlar om, Billy Pilgrim (Michael Sacks).

Slakthus 5 är baserad på Kurt Vonneguts roman med samma namn som skrevs 1969. Den orsakade bokbålar över hela USA eftersom Vonnegut var otroligt anti krig och i boken beskrev sina egna händelser som krigsfånge i Dresden under andra världskriget. Slakthus 5 är namnet på fånglägret han satt i.

Det var sjukt roligt att se en film jag hade noll koll på innan och det känns bra i magen att ha fått se en liten filmpärla som tillverkades samma år som jag (1972). Slakthus 5 är en mycket annorlunda film och Michael Sacks är strålande i rollen som Billy Pilgrim.

Publicerat

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?

Ett medelålders gift par bjuder hem ett yngre blont bar på efterfest. George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor) gör sitt bästa för att förödmjuka och vara elaka mot varandra inför det andra paret som mest behandlas som publik.

Om man häller lika delar sorg, bedrövelse, bitterhet, ren och skär ondska, livskris och äktenskap utan kärlek i ett glas och sen fyller på med alkohol då får man drinken kallad ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Vill jag dricka den?
Är jag intresserad av att se en högljudd och jävligt irriterande Elizabeth Taylor bräka i tvåochenhalvtimme? Är det kul att bevittna Richard Burton när han orerande trycker till sin fru på alla sätt han tänkas kan? Är det bra skit att titta på ett kärlekslöst äktenskapsdrama som bara trampar vatten?

Nej. Inte särskilt faktiskt.

Det må så vara att det här är en klassiker, men då den är gjord 1966 kan jag gissa mig till att samma film utgiven 2006 inte skulle ha gått upp på biorepertoaren ens.

Elizabeth Taylor är en gudabenådad skådespelerska och en riktig kalaspingla, vilket lätt glöms bort eftersom hon nuförtiden mest syns i rullstol i Hänt Extra. Jag förstår att hon fick en Oscar för den här rollen, men jag förstår inte riktigt filmens storhet.