Kategori: komedi

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

Publicerat

Something borrowed

Rachel (Ginnifer Goodwin) är en söt och charmig advokat med fötterna på jorden. Hon är bästa kompis med det snygga partydjuret Darcy (Kate Hudson), tjejen som lever på sitt utseende kanske liiiite mer än sin intelligens.

Dexter (Colin Egglesfield, snuskigt lik Eric Saade för övrigt) är Rachels kompis från juristutbildningen som hon haft en hemlig crush på sen dess men Dexter är även Darcys fästman. Darcy och Dexter är så olika som två personer kan bli, Dexter och Rachel är tvillingsjälar.

Är det uppladdat för komplikationer? Japp, skulle tro det. Gammal kärlek rostar aldrig och lika barn leka bäst och gräset är inte grönare på den andra sidan och hellre en tia i handen än en tjuga i foten och blablabla, vi känner till allt det där. Something borrowed är nämligen i uppbyggnad ett fullkomligt ordinärt amerikanskt romantiskt drama. Jag vet till förtexterna vad som kommer hända sekunderna före eftertexterna och det är ju föga spännande, men det finns ingredienser som kan förhöja även den mest slätstrukna av historier. Personkemi till exempel.

Kate Hudson är (som alltid) perfekt i rollen som snygg skata och energin mellan Ginnifer Goodwin och Colin Egglesfield är jättefin och toksprakande och dom två gör att jag tror på hela historien och sitter i soffan med en klump av olycklig kärlek i magen och en önskan om ett happy ending.

Önskan om ett happy ending??? Är jag sjuk på nåt vis? Vad är det för fel på mig? Har jag blivit en sentimental gammal hagga, en romantisk hurtflåsare som går ner i spagat över den sanna kärlekens ömma kyss?

Hahaha.

Ja. Tydligen.

(Det är ingen tokstark fyra, det ska tilläggas, men Something borrowed känns ändå som bra över medel i sin genre)

Publicerat

This must be the place

Cheyenne (Sean Penn) är en föredetta superrockstjärna vars stjärna dalat betänkligt. Nu är han mer uttråkad än någonting annat. Han behöver inte lyfta ett finger för att klara sig ekonomiskt men hans fru sedan 35 år (Frances McDormand) jobbar som brandman.

Cheyenne får dagarna att gå genom att knata runt på det lokala köpcentrat släpandes på sin Dramaten-väska och hänga med den unga Mary (Eve Hewson) vars bror försvunnit/tagit sitt liv. Han känner sig skyldig till broderns död då brodern lyssnade mycket på Cheyennes depprockarmusik som inte var nåt direkt upplyftande för en redan trasig själ.

När Cheyennes pappa ligger för döden bestämmer han sig för att lämna sitt stora slottsliknande boende på den irländska landsbygden för att åka till sin far i USA som han inte varken sett eller pratat med på trettio år. Han bokar en biljett på färjan över Atlanten då han är flygrädd (bara en av många rädslor som är djupt rotade i den mannen).

Fadern visade sig vara en fd Auschwitzfånge som dom senaste decennierna av sitt liv försökt leta upp tysken som gjorde hans liv till ett helvete och när fadern dör bestämmer sig Cheyenne för att avsluta uppdraget vilket resulterar i en roadtrip genom USA med Dramaten-väskan som enda sällskap.

Sean Penns uppenbarelse får inte bara stå ut med olika reaktioner av andra karaktärer i filmen, det är många runt omkring mig i biosalongen som skrattar och jag hör ord som ”konstig”, ”ful” och ”bög”. Själv fattar jag inte grejen. Han ser ut som vem som helst av alla dom som hänger på ”mina” synthklubbar, han är inge konstig alls i min värld och jag märker efter ett tag att min inställning till honom gör filmens centrala frågeställning i princip omöjlig. Han är nämligen inte underlig alls, han har möjligtvis fastnat i en stil han hade som ung men som med stigande ålder blir allt svårare att hålla snygg. Men vem har sagt att en man måste se ut som en klippdocka från Dressmanreklamen bara för att han passerat 50?

Vad är då det centrala i filmen? Vad handlar den om? Som jag ser det handlar den om ”det gamla vanliga”: att växa upp och att hitta sig själv, så är det alltid när en film andas road trip (som om det inte går att fnula ut viktiga saker om sin egen existens eller lösa viktiga frågeställningar i hem-miljö). Det gör att jag blir skitförbannad på den sista scenen (som jag inte tänker spoila här) för den scenen visar att allt jag tror på – och allt jag trodde Cheyenne trodde på i 116 av 118 minuter – inte är sant. Resten av filmen gör mig allt annat än arg, jag sitter och myser och njuter av att se Sean Penn briljera. Han har med den här prestationen prickat in ännu en solklar oscarsnominering för bästa manliga huvudroll, att något annat skulle hända är för mig fullständigt obegripligt.

Det äkta paret Jane och Cheyenne är det omaka paret personifierat. Det går inte att bli mer omaka än så men fan så charmiga dom är tillsammans.

This must be the place är en låt av Talking Heads vars frontfigur David Byrne har gjort musiken till filmen och han syns även i en cameoroll i filmen. Filmen som sådan har lite samma känsla som Sophia Coppolas Somewhere eller Jim Jarmusch Broken flowers, det är indie när det funkar som bäst. Lite musik, en gås, en hund med tratt, lite ljud, något trasigt, lite sprit, oneliners som funkar, Harry Dean Stanton med sprillans nya framtänder och en pool utan vatten.

Fripp har också sett filmen och den förväntas få svensk biopremiär 9 mars 2012.

 

Det här är den första filmen jag ser på Stockholms filmfestival – någonsin. Jag vann ett årskort på en tävling hos Lovefilm och det gav mig den nödvändiga sparken i baken att slå slag i saken och nu sitter jag här med 1,5 meter utskriva biobiljetter i handväskan och ända fram till söndag kommer jag att tillbringa all min lediga tid i biosalonger runt om i stan.

Gårdagskvällen tillbringade jag på Skandiabiografen på Drottninggatan, Stockholms kanske sämsta biograf om än gammaldags och mysig. För första gången i modern tid valde jag självmant en plats långt bak i salongen vilket är ett måste i denna värdelösa och feldoserade salong. Det är fullsatt och all teknik gällande filmen fungerar felfritt vilket jag förstått att det väldigt sällan gör.

Det enda som förvånade mig var att filmen inte var textad men det kanske beror på att den svenska biopremiären av filmen dröjer. Eller så är det alltid så med festivalfilmer? Jag vet inte om det är så men jag hoppas inte för annars kommer jag få redigt svårt att fatta en del av veckans övriga filmer.

 

Publicerat

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.

Publicerat

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

Publicerat

THE BIG LEBOWSKI

Filmintresserad man, ålder 45-plus (här nedan förkortad till F45+): Gillar du den här filmen? (håller upp fodralet till The Big Lebowski)

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Va sa du?

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Vad är det du säger? The Big Lebaaaouwski heter det ju.

Jag: Jag sa ju det. The Big Lebåvvsky.

F45+: Lebaaaaouwski.

Jag: Ge´rej nu.

F45+: Fast du kan ju inte uttala filmen fel, inte på det här sättet och inte den här filmen.

Jag: Och varför inte då då?

F45+: Det här är inte vilken film som helst.

Jag: Vilken film då?

F45+: The Big Lebaaaouwski.

Jag: The Big Lebåvvsky (*blink*) ?

F45+: Vad håller du på med?

Jag: Skämtar med dig, men det går uppenbarligen inte så bra.

F45+: Nej. Sluta med det. Man skämtar inte med The Big Lebaaaouwski.

Precis det här hände mig för ett par år sedan och det var DÅ jag förstod, det var DÅ jag blev upplyst i fallet The Big Lebowski.

Det finns nämligen tre saker som förväntas av någon som kallar sig filmnörd:

1. Att i alla lägen håna Colin Nutley

2. Att tycka att Citizen Kane är världens bästa film

3. Att skratta hejdlöst åt The Big Lebowski

Att mitt felaktiga uttal höll på att bli en fjärde punkt i den där listan var bara ett bevis för mig att punkt tre är rätt. The Big Lebowski ÄR en film som filmälskare världen över har upphaussat till nån slags måttstock över vad som är ”bra filmkomik” och här står jag med min filmnördighet och bonniga engelska och fattar inte grejen.

Jag tycker att dom flesta självklarheter tjänar på att ifrågasättas, jag tycker inte att det finns så många ”heliga kor” (och speciellt inte inom filmhistorien) men när jag nu roat mig med att ställa en liiiiten enkätfråga om just denna film till filmintresserade i min närhet har jag fått förvånadsvärt enahanda och inte speciellt utsvävande svar.

Frågan jag ställde löd: Är The Big Lebowski en rolig film? Samtliga tillfrågade svarade ja. Bara ja. Inte ja och en efterföljande förklaring, inte ja och en personlig reflektion, nej, bara ett ja som om detta svar var det mest självklara i världen, som om min fråga var ”Gillar du att andas?”.

Jag mejlade frågan till mig själv (bara för att det skulle kännas lite mer vetenskapligt ”på riktigt”), gav min åsikt och mejlade tillbaka mitt svar. Här är det:

Det är oktober 2011 och jag har sett The Big Lebowski tre gånger från början till slut. Bortsett från dessa tittningar har jag börjat se filmen nio gånger och endast klarat att hålla mig vaken dom första tio minutrarna och den sista kvarten. Hittills har jag INTE EN ENDA GÅNG fnissat, skrattat, vrålgarvat eller ens dragit på munnen och jag kan alltså inte med all vilja i världen tycka att det är en ”rolig film”. Tycker jag därmed att det är en dålig film? Nej. Inte alls. Jag har bara inte förstått att den ska vara rolig.

Den lockar inte mig till skratt, den får mig knappt att hålla mig vaken, det är inte en särskilt engagerande historia men det är en snygg film, Jeff Bridges är fenomenal i sin roll, John Goodman har snyggt skägg och Philip Seymour Hoffman har aldrig gjort så mycket med så lite. Jag hade gärna sett en spin-off med hans karaktär då han sett ur min synvinkel är en ganska läskig typ. Han är en sån som fått tandreglering i vuxen ålder eftersom han inte slutade med napp förrän sista terminen i High School, typ. Varför napp så länge? undrar jag då såklart och därför vill jag veta mer om honom, inte om The Dude, inte om någon som oavbrutet pratar om sig själv i tredje person.

Jag känner inget behov av att öppet håna Colin Nutley i alla lägen, jag vet inte om jag tycker Citizen Kane är bra då jag inte ens sett filmen (än) och nej, jag tycker inte The Big Lebowski är en rolig film – ändå ser jag mig själv som en ganska solklar filmnörd. Går det ihop? Ja, i min värld och det räcker gott för mig.

Publicerat

CRAZY STUPID LOVE

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

Publicerat

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.

 

 

Publicerat

Veckans Aaron: Bröllopsnatten

I romcoms finns det ETT måste som inte går att blunda för om filmen ska bli intressant att titta på, ett enda litet måste.

Det handlar inte om att skämten måste stå som spön i backen eller att mannen i sammanhanget måste vara skitsnygg eller kvinnan supersexig eller att det ska regna i slutscenen så att den ledsna pojken ser ut som en blöt katt eller att tjejen måste bete sig Sandra Bullock-charmigt och kunna ramla och rapa och sånt, nej, inget sånt alls. Det handlar om en annan sak.

Det handlar om Ryan Philippe och Kathy Bates. Det handlar om Gérard Depardieu och Ellen Page. Det handlar om personkemi.

Att Ryan Philippe skulle bli upp över öronen kär i Kathy Bates är lika otroligt som att Ellen Page skulle bli det in Monsieur Depardieu. Trots att jag överdrev nu och tog i från tårna för att få fram tillräckligt bra exempel så är dessa två par är i princip lika omaka som denna films kärlekspar Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart. Aldrig i hela mitt liv att jag tror på att Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart skulle fatta tycke för varandra. Never in my life säger jag bara!

Eftersom själva personkemin är ett sånt antiklimax så blir det ett slags autonomsågning av filmen. Den sågar sig själv. Jag behöver inte ens knyta näven, höja den i luften och proklamera för det SUPERJOBBIGA i att se en hel film delad i två, filmad med två kameror och med en beige vertikal rand i mitten av bilden.

Så, hur klarar sig Aaron Eckhart då? Jodå. Han låtsas se betuttad ut så gott han kan. Vad Helena Bonham Carter gör på inspelningen har jag däremot ingen aning om. Sen har dom tagit in en snubbe som ska spela Eckhart som ung och bakom vilken soptunna regissören hittade honom törs jag inte ens tänka på.

Om någon ska spela Morgan Freeman som ung så antar jag att dom castar en svart kille. Om någon ska spela Julia Roberts som ung så antar jag att dom castar en tjej med stor mun och glada hästtänder. Om någon ska spela Aaron Eckhart som ung så antar jag att dom castar en kille med befintlig fitthaka. Nämen, neeeeeeej, det gjorde dom inte, självklart inte, vad trodde jag egentligen?

Bröllopsnatten är en formidabel katastrof som romcom betraktad, som drama betraktad, som FILM betraktad och jag måste säga att ingen kan på samma sätt som Aaron Eckhart välja filmer på ett till synes helt random vis. Det är som att han blundar och pekar. Ibland blir det bra, ibland blir det riktigt bra, ibland blir det asdåligt och ibland blir det Bröllopsnatten.

Här finns filmen.

Publicerat

HORRIBLE BOSSES

Dom tre polarna Dale (Charlie Day), Nick (Jason Bateman) och Kurt (Jason Sudeikis) har inte enbart sin vänskap gemensamt, dom har alla tre absolut vidriga chefer. Nu snackar vi inte bara om människor som hamnat på fel plats i livet och därför inte fixar att leda ett företag, det här är psykopater, galningar, idioter som beter sig som avskum och speciellt mot sina anställda.

Nick jobbar åt David Harken (Kevin Spacey). Han har slavat på sitt jobb i åtta år med en chefspost och eget kontor som den stora hägringen men givetvis snuvar Harken honom på jobbet. Dale är tandsköterska och jobbar åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), en kvinna som tagit sexuella trakasserier på jobbet till sitt hjärta och jobbar stenhårt på att utveckla detta till en konst, med Dale som försökskanin.

Kurt hade världens schysstaste chef (Donald Sutherland) tills han fick en hjärtattack och dog och firman ärvdes av sonen, den mest psykiskt instabila, totalt obildade och knarkige man världens skådat (Colin Farrell) som DESSUTOM har en Robin Hood-frisyr som borde ha gett frisör-och-sminkfolket på filminspelningen det dagliga gapskrattet.

Nick, Dale och Kurt kommer i alla fall på att den enda lösningen på deras problem är att ha ihjäl sina chefer. Jaja, det är inte speciellt genomtänkt eller verklighetstroget eller någonting alls men det är ganska kul faktiskt. Ganska. Det kunde ha varit väldigt mycket roligare men det är precis sådär trivsamt puttrigt och fnissigt filmen igenom men det blir aldrig hysteriskt. Inga knasbolleskratt som inte slutar, inga gråtande ögon, inga kramper i mungiporna MEN det gör inget tycker jag. Det är en samling karaktärer spelade av skådisar i yppersta världsklass, vad tusan ska jag gnälla på? Att historien är ojämn? Ja det är den men samtidigt pendlar den inte mellan 5:a och 1:a utan mellan en stark 4:a och en stark 2:a och det är inte tokigt alls.

Charlie Day (som spelade den störsköna polaren i Going the distance) är verkligen precis det komiska geni jag skrivit om förut här på bloggen MEN hur mycket geni han än är så är han begåvad med rösten från helvetet och när han är med så mycket i bild som här och när han pratar så oavbrutet som han gör här så kan det bli aaaaaningens too much av Charlie Day.

Jason Bateman är en personlig favorit (som alltid) och Jason Sudeikis är jättebra på att spela vanlig snubbe som är humoristisk på ett ganska subtilt sätt men det är Jennifer Aniston som får mig att göra vågen – naken – i soffan. SATAN så befriande det är att få se henne i en helt annan roll än den snälla girl-next-door-typen hon alltid spelar, hon har till och med LUGG här! Såg hon sämre ut skulle man/jag/alla med lätthet kalla henne tantslusk, gummluder, vidrig kärring (osv osv) men hennes oklanderliga utseende gör att hon klarar sig, hon blir en sexy babe fast med en äcklig övergreppstwist. Det hade aldrig funkat om hon var snubbe.

[film4fucksake har skrivit om filmen här och Movies-Noir har skrivit sina åsikter här.]

 

Publicerat

Melinda & Melinda

Om det var speciellt att se en Woody Allen-film när jag var yngre så är det peanuts mot hur det känns att se filmerna nu när jag är vuxen. Karaktärerna, dom ”vuxna” i filmerna, dom som jag tyckte enbart var komiska och/eller pinsamma när jag var yngre är precis så mångbottnade och mänskliga som vi alla är. Jag tror inte Woody ens skruvar till personligheterna, jag är rätt säker på att dom alla finns på riktigt och att dom finns  inom honom själv.

Det som slog mig efter att ha sett den här filmen är hur Woody Allen väljer att skala av karaktärernas liv för att dom ska passa in i filmerna.

Vuxna människor har vuxna problem, inget konstigt med det, men det finns många aspekter av en vuxen människas liv som sällan eller aldrig porträtteras i en Allen-film. Småbarnsliv till exempel. Barn är överhuvudtaget sällan med i den aktiva handlingen, möjligtvis som ett foster inuti en mage (som i den här filmen) eller som diskussionsunderlag men mycket sällan som aktiva karaktärer. Kanske är det därför Woody Allen-filmer är så pricksäkra, kanske är det därför dom känns så mysiga och så ”rätt” när jag tittar på dom, kanske är det därför dom får mig att hamna i en annan värld för en stund, en bubbla. Kanske är det för att filmerna i all sin vardagsrealism faktiskt bara är….sagor.

Karaktärerna bor väldigt sällan i vanliga mediokra lägenheter på nån bakgata med utsikt mot en sopstation, nej, dom bor i flådigt inredda våningar med inredning som harmonierar i den perfekta ”överklassfärgskalan” (en sådan som får våningsägarens personlighet och kläder att liksom ”smälta in” i väggarna). Karaktärerna jobbar väldigt sällan som busschaufförer eller kassörskor, nej, det är ett myller av tandläkare, advokater, gynekologer, lärare, klassiska musiker, regissörer, författare, kreativa välbetalda smarta yrken som vuxna drömmer om att ha i den bästa av världar. Karaktärerna är väldigt sällan fula och helt utan stil klass och klädsmak, nej, det är vackra människor i dyra kläder och även om kläderna inte är dyra så är dom varsamt matchade i lugna toner som andas teaterpremiär och tennis.

Det flirtas, det sexas, det diskuteras, det bråkas, det vänstras och det är aldrig någon som blir utan, inte ens den där korta gubben med runda glasögon, han som pratar oavbrutet och har en faiblesse för knähöga strumpor, inte ens han blir utan. För i sagorna får den fula gubben alltid den vackraste flickan. I verkligheten får han nöja sig med sämre, det vet vi alla som lever på riktigt.

Vi vet att verkligheten inte är fullt så enkel. Vi vet att det inte händer alltför ofta att det står ett piano på en trottoar – bara sådär – och jag får en plötslig inlevelse och bara MÅSTE spela en trudilutt för att jag känner mig ensam och psykiskt instabil men-ändå-charmig och när jag gör det – bara sådär – så stannar det en vacker smart och välklädd man och han börjar spela även han – bara sådär – och vi spelar och pratar och börjar flirta och han får mig att må bra och vi kan inte leva utan varandra och flyttar ihop i hans etagevåning med äkta mattor på golven. Att jag har två barn jag förlorat vårdnaden om är inget jag tänker på, inget jag pratar om, för jag är vacker och viktig och det stod ett piano på gatan – bara sådär – och jag har träffat en ny man och mitt liv är mitt liv och bihang kan suddas ut – bara sådär – för det här är en saga och bra sagor andas inte ett uns av verklighet.

Men så ÄR Woody Allen. Han är en sagornas man. Han tar fram det fina, det fula, det komiska och det tragiska och han bakar en jättemuffins (i samma size som en kockmössa som Henrik Schyffert skulle ha sagt) av alltihop och vi som tittar äter oss mätta på nittio minuter, skrattar, tackar och rapar och fortsätter sedan med våra liv.

Det är härligt. Jag är glad att han finns gamle Woody. Den dagen han inte finns längre blir det ett stort hål i filmhistorien och vad det ska fyllas med vetefan för vi är många som behöver sagor och väldigt få av oss är barn.

[Radha Mitchell är alldeles toppen som Melinda och Will Ferrell är uthärdlig filmen igenom. Bara en sån sak.]

Publicerat

Veckans Aaron: Meet Bill

Vad kallar man en sån som Bill i den här filmen? Dörmatta? Överkörd? Stackare? Offer? Idiot?

Mentalt blir han i vilket fall rövknullad av både sin fru, sin svärfar och i viss mån sig själv. Han har gift in sig i en rik familj, han har fått ett toppjobb på den familjeägda banken av sin svärfar, hans fru bedrar honom, alla pengar han har på banken är frugan förmyndare över, han tröstäter Snickers och ser med  fasa hur magen bara växer och växer och egentligen vill han inget annat än att sälja munkar. Bill är helt enkelt inte nöjd med en endaste promille av sitt liv.

Såna här filmer är ganska svåra tycker jag. Dom säljs in som komedier men är sällan riktigt roliga. Samtidigt är dom betydligt skojigare än ett vanliga ”standarddraman”. Fast det ÄR ett drama. Ju. Såklart. Klart det är ett drama och självklart går det att skratta åt det om man är lagt åt det hållet. Själv ler jag mest i mjugg ibland fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir varm i magen för det blir jag, filmen manar bara inte till gapflabb.

Det som är skönt med Bill är att han till slut reagerar. Han reagerar på en himla massa sätt. Överreaktion är ett understatement men å andra sidan, vem fan hade inte överreagerat i hans läge?

Att se Aaron Eckhart överreagera är faktiskt ganska underhållande. Han har oftast ett sådant kontrollerat yttre att det inte behövs så mycket för att han ska kännas ”kräjsy” men här är han både galen och halvgalen och filmen är en rätt puttrig skapelse. Sen gör det inte ett dugg ont att se honom fuldansa till Röyksopp.

Jag tycker om i princip alla skådisar som är med, allt från Elizabeth Banks som frugan till Percy Jackson-killen Logan Lerman som Bill blir mentor åt, till Kristen Wiig som håller i munkförsäljnings-franschisen. Det är Jessica Alba som blir det svarta fåret, men så är det ofta för mig. Hon gör inte mycket nytta i filmvärlden.

Publicerat

Sabrina

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Friends with benefits

Snygg kille är ihop med söt tjej. Snygg kille blir dumpad. Supersnygg tjej är ihop med töntig jäkel. Töntig jäkel gör slut med snygg tjej. Kvar är snygg kille och supersnygg tjej som båda är urbota trötta på ”normala” förhållanden och dom träffas vid bagagebandet på en flygplats i New York.

Den supersnygga tjejen Jamie (Mila Kunis) visar sig vara den headhunter som lockat snygge  Dylan (Justin Timberlake) till ett toppjobb på tidningen GQ. Dom umgås en del och trots att dom egentligen inte vill, eller tror att dom inte vill, så är dom attraherade av varandra. Men dom vill ju bara vara vänner, ska bara vara vänner och vänner som ligger med varandra och är sexuellt superkomplativa kan sällan fortsätta vara ”bara” vänner. Eller kan dom det?

Det här är ju en relationshistoria-with-a-twist som om man inte varit med om det i verkligheten säkerligen sett på film ett otal gånger. Det handlar inte om vem du vill tillbringa fredagskvällen med utan vem du vill träffa hela lördagen, som Tommy, Woody Harrelsons karaktär i filmen, säger. Han är chef för tidningens sportsidor, hypergay och håller just nu på med en reportageserie om rasismen inom hockeyn.

I Woody Harrelson har vi en skådis som kan krydda en birollslista alldeles på egen hand. Det kan även Patricia Clarkson som spelar Jamies frigjorda morsa.  Två gazeller i samma bur alltså och det i kombination med Justin Timberlake, som är så mycket mer störtskön som skådis än som sångare och Mila Kunis som jag faktiskt aldrig sett dålig i en enda film och Friends with benefits blir – faktiskt – en helt igenom sevärd film.

Dialogen är rapp, smart och kul och det finns som sagt ingenting att klaga på i skådespelarväg. Jag blev underhållen, jag fnissade ett par gånger och filmen flöt på i ett lagom tempo. Det kändes lite som att äta en McFeast & Co men med en cheddar-dip på sidan om och kanske kanske en liten mjukglass med chokladsås till efterrätt. Inget jag tar till mig, inget som får mig att förändra mitt liv, bara lite vardag med guldstjärna liksom, men en rätt kul vardag.