Kategori: komedi

Publicerat

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?

 

Publicerat

Grown ups

Lenny (Adam Sandler) och hans närmsta polare spelade basket i sina unga tonår och ett år blev dom mästare och vann hela ligan.

Tränaren för laget, ”The Buzzer”, var som en Big Papa för dom alla. Han var klokheten och tryggheten personifierad i en vuxen mansperson och det var första – och enda – gången The Buzzer fick ta hem ett mästerskap med sitt lag så killarna i laget blev hans riktiga favoriter även när åren gick.

Dryga 25 år senare dör tränaren och killarna i laget återses på begravningen. Lenny har hyrt ett stort hus där dom alla ska bo över helgen med både sina respektive och alla barn och det blir ett återseende av guds nåde.

Det är Lamonsoff (Kevin James) som är en överviktig mysfarbror med vacker fru (Maria Bello) som fortfarande ammar deras fyraårige son eftersom han fortfarande vill och dom inte tror på idén att säga nej. Behöver jag säga att deras lite äldre dotter är ett fullkomligt drägg? Nä.

Kurt (Chris Rock) är hemmaman. Han sköter hem och barn när hans återigen gravida fru jobbar och drar in stålar och han är ett tacksamt byte för alla vuxna i närheten eftersom han inte beter sig som en ”normal man” utan borstar barnhår, lagar mat och tittar på Rachel Ray.

Higgins (David Spade) är nånslags pårökt unkistomte som inte växt upp en dag sen dom gick i high school och Rob (Rob Schneider), han som redan när han var en liten knatte kollade in klasskamraternas mammor, kom till begravningen med en riktig new-age-dam som lätt gick att förväxla med någons mormor.

Lenny själv är nån slags filmagent och gift med Roxanne (Salma Hayek), en vacker modeskapare och tillsammans har dom tre odrägliga barn vars största bedrift är att dom är sjukt brattiga och inte kan lyfta röven och göra ett skit själva utan sms:ar hushållerskan i tid och otid.

Hela detta gäng samlas alltså under en hel helg i ett hus. Är det nåt att göra film av?

Finner man det komiskt med kiss och bajshumor, med dratta-på-ändan-skämt, med kategorisk vuxenmobbing, med bortskämda idiotiska barn, med sexistiska skämt, med en kvinnosyn så ytlig att jämfört med neandertalarna så hade dom 140 poäng i könsrollshantering (grottmänniskorna alltså) så ja. Annars nej.

Men vad tycker då jag?

Jag tycker det här är skitroligt!

Hela filmen är gjord med glimten i ögat, alla får lite spö och alla får kramar, ingen kommer undan men alla är bra på sitt sätt. Jag skrattade gott, ofta och med tårarna rinnande längs kinderna och vem fan är jag att dissa det här bara för att det samtidigt är en smula infantilt?
Det är en STOR smula infantilt, barnsligt, larvigt och töntigt – men – det är en komedi, den är gjord för att underhålla och det är precis vad filmen gör.

Den håller vad den lovar, jag mår bra efteråt, jag fnissar åt många scener och jag kommer definitivt se om den. Kiss-och-bajs-humor är grovt underskattat och det inte bara på film.

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS

Steven Russell (Jim Carrey) är en stadgad familjefar, gift med Debbie (Leslie Mann) och poliskonstapel i stan där dom bor. Hans liv är på pappret rätt soft, i alla fall på ytan. Under ytan däremot lurar rader av lögner, så som det lilla faktum att han egentligen är bög.

Så blir han påkörd och bestämmer sig i den sekunden för att förändra sitt liv, att stå för vem han är, att sluta ljuga och istället göra något bra. Så han skiljer sig, flyttar till en ny stad med en ny partner vid namn Jimmy (Rodrigo Santoro).
Men Steven fortsätter ljuga, han ljuger på alla sätt han kan och bubblan spricker, han hamnar i fängelse och där träffar han Phillip Morris (Ewan McGregor) – hans som kommer att bli den stora kärleken i Stevens liv.

I förtexterna till filmen står det att handlingen är sann. Det tror jag är lögn. Det enda som är sant i detta manus är intentionerna att göra en annorlunda film och DET har filmmakarna lyckats med.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor är trovärdiga bögar och dom är jättesöta tillsammans och hela filmen gör mig glad på nåt konstigt sätt, den är liksom tragikomisk som en Lars Norén-pjäs fast nedkladdad med fingerfärg i regnbågens alla kulörer.

Sen är Jim Carrey alltid Jim Carrey. Jag kan hans mimik och skådespel, det mesta har jag sett förut. Men det gör inget. I love you Phillip Morris är ingen Ace Ventura eller Yesman. I love you Phillip Morris är mer en härlig smet av Brokeback mountain, O Brother, Where Art Thou?, En enda man och tvåtusen gula oljekritor.

Publicerat

DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN

Det finns vissa situationer då jag verkligen kan ifrågasätta min mentala hälsa som ung. Jag minns att jag i min barndom under mitten av 80-talet hade svårt att hitta någon film som var roligare än Det våras för sheriffen. Hur fan tänkte jag?

Jag måste helt klart ha varit helt humorbefriad under den tiden i mitt liv för när jag nu ser om den här filmen skrattar jag inte en enda gång. Jag drar inte ens på smilbanden.

Mel Brooks har gjort en ”komedi” om en järnväg i amerikanska södern. Järnvägen ska passera den gudsförgätna hålan Rock Ridge och när den väl är färdigbyggd kommer marken vara värd massor med pengar. Höjdarnas sluga plan är att jaga dom boende i Rock Ridge på flykten och det med hjälp av det konstigaste/värsta dom boende kan tänka sig: att tillsätta en svart sheriff.

Det våras för sheriffen är en slags cowboy-musikal utan tillstymmelse till roliga scener. Däremot är både Cleavon Little som sheriffen och Gene Wilder som Jim rätt charmiga och för mig som är närmast psykotisk-fascistisk-betuttad Magnum P.I-fan är det en glädje att se Higgins – John Hillerman – i en liten roll. Därav det snälla betyget.

Publicerat

FREAKY FRIDAY

Alla mammor har någon gång varit tonårsdöttrar. Det kan vara svårt att fatta om man är mitt i tonåren själv och tittar på sin mamma eller om man är mamma själv och har förträngt hela den eran av sitt liv.
Men, likväl, det är dagens sanning. Alla har vi varit små och alla blir vi förhoppningsvis stora.

I Freaky friday är Jamie Lee Curtis den livsjonglerande psykologmamman som tre år efter sin mans död nu ska gifta om sig med übersnällisen (läs: mes) Mark Harmon.
Hon är mamma till buspojken Harry och till tonårsdottern Anna (Lindsay Lohan) och man kan väl säga om man vill vara diplomatisk att den mamma-dotter-relationen just nu inte är den allra bästa.

Det bråkas mest. Ja. Det bråkas hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Dottern rebellar, psykologmamman analyserar. Pieeeehuuuuw. Jag blir svett bara av att titta på eländet.

På en kinakrog får mamman och dottern varsin fortune cookie som genom magi får den enes själ att bege sig till den andres kropp – och vice versa. Det enda som avbryta spådomen är att dom på riktigt förstår sig på varandra.

Det här har man sett förut (ex Big med Tom Hanks och Vice versa med Judge Reinhold) och det skulle mycket väl kunna bli en riktig kalkon OM det inte vore så att Jamie Lee Curtis och Lindsey Lohan faktiskt är riktigt bra i sina roller. Alltså, RIKTIGT bra. Även han som spelar lille Harry är toppen. Jag skrattade många gånger, både åt dråpligheter och åt igenomkänningen (både som tonårsdotter och mamma) och skruvade mig i soffan ett gäng gånger åt riktiga pinsamheter.

Freaky friday är undantaget som bekräftar regeln: allt med Lindsey Lohans namn på är inte baja-maja-material.

Publicerat

DEATH AT A FUNERAL

En äldre man dör. Han ska begravas. Hans två vuxna söner är där, hans fru, hans bror och hela tjocka släkten åt alla håll och kanter.

Det är så mycket folk, så många relationer, så mycket knas, så mycket farsartade sekvenser, så mycket LCD, så mycket bajs, så mycket dvärg, så mycket död, så mycket av allt att jag blir alldeles….varm i magen.

Death at a funeral må handla om döden och begravning men den handlar också om livet, om kärlek, om pengar, om det tjafs som det blir jämt människor emellan och om hur galet allt faktiskt är – oftast – för alla (fast ingen vågar prata högt om det).

När jag såg filmen tänkte jag oavbrutet på hur kul det vore om denna film gjordes i tio olika länder och visades på en filmfestival efter varandra.
Hur tacklar man det här manuset i Japan, i Frankrike, i Italien, på Island? Det hade jag mer än gärna sett. Men jag får nöja mig med att se om den här, för det kommer jag göra. Många gånger.

Publicerat

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

Publicerat

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

Publicerat

ALLT FLYTER

Jag såg inte Allt flyter när den var ny på bio. Jag såg inte Allt flyter på DVD när den precis släppts. Jag var i ärlighetens namn inte sugen alls på att se Allt flyter tills jag kom över filmen av en slump och tryckte på play.

Vad beror det på?

Det jag minns av Allt flyter från när den gick på bio var att jag läste i nån kvälltidning att den var en flopp. Kanske hade den gått en vecka på bio då, kanske två, kanske en helg – jag vet inte. Det jag vet är att inte många i detta land pröjsar 100 spänn för att se en film som benäms som en flopp i massmedia – om inte filmen börjar på Göta och slutar med Kanal förstås.

Men är då Allt flyter en flopp?

Först lite statistik. Här är dom 25 mest sedda svenska filmerna 2009* (publiksiffror inom parentes):

1. Män som hatar kvinnor (1 217 018)
2. Flickan som lekte med elden (1 029 278)
3. Sommaren med Göran (550 085)
4. Luftslottet som sprängdes (508 749)
5. Bröllopsfotografen (330 617)
6. Pettson & Findus – glömligheter (153 311)
7. I taket lyser stjärnorna (143 766)
8. Mammut (143 412)
9. Beck – I stormens öga (143 214)
10. Göta Kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (135 923)
11. Wallander – Hämnden (131 629)
12. Vi hade i alla fall tur med vädret igen! (120 659)
13. Kenny Begins (111 351)
14. LasseMajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd (109 696)
15. Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (99 098)
16. Allt flyter (98 814)
17. Maria Larssons eviga ögonblick (98 171)
18. Så olika (95 431)
19. Lilla spöket Laban – Bullar och Bång (71 064)
20. Drottningen och jag (39 248)
21. Lilla spöket Laban – världens snällaste spöke (31 868)
22. De ofrivilliga (29 621)
23. Prinsessa (28 680)
24. Flickan (26 833)
25. Låt den rätte komma in (22 157)

Om man enbart ska bedöma en flopp utifrån summan av antal betalande biobesökare, vilka av dessa filmer är då en flopp?
Ska man gå på kritikernas betyg och recensioner så är till exempel Flickan värsta bästa flippen, men sett till antalet besökare – njaaaa, va.

Hur man än vänder och vrider på siffror så är Låt den rätte komma in en superflopp enligt biobesökarlistan. Har kvällstidningarna dragit upp den infon på löpsedlarna? Skulle inte tro det. Men när Måns Herngren gör en film som inte drar ett par hundra tusen besökare efter en helg, ja då ska det slås på stora trumman.

Vad vill jag komma fram till? Ja, kanske att Allt flyter fått oförtjänt mycket skit, för det är ingen dålig film. Det är ingen klassiker i En på miljonen och Adam&Eva-style men den är hästlängder bättre än Underbar och älskad av alla.

Att följa ett klassiskt grabbigt innebandygäng i sitt sportliga spårbyte till att bli konstsimmare, det är både komiskt, finurligt och rätt….mysigt faktiskt.
Filmen är beige i betydelsen färglös, alltså den känns verklig, svensk, trovärdig. Kostymören Jaana Fomin har hittat en perfekt avvägning i varenda klädesplagg och det hjälper till för att inte få detta att kännas som en saga.

Jag både ler, fnissar och skrattar till ibland. Det trodde jag inte jag skulle göra. Jag trodde att det här skulle vara en flopp för det stod i tidningen och allt som står i tidningen är ju sant.

(*Källa: Filmnyheterna.se)

Publicerat

BRÖLLOPSDUELLEN

När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!

Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.

Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!

Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!

Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!

Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.

Publicerat

KINGPIN

Tycker du att bowling är en sport för firmafester och barnkalas? Tycker du bowling är en alldeles lagom svettig sport med hjälp av Wii-spelet framför TV:n? Tänk om. Bowling är livet.

För Roy Munson (Woody Harrelson) är bowling definitivt livet. Tränad av sin storbowlare till pappa blev han The Shit på att bowla och vinner dom mesta och flesta tävlingar han ställer upp i. Tyvärr är Roy Munson inte den smartaste kritan i asken så en dag får han storhetsvansinne och lurar fel personer och som hämnd kapar dom hans högra hand – bowlinghanden. Nu är livet slut för Roy, för vad fan ska han göra med en plastig handprotes?

Ishmael (Randy Quaid) är en djupt troende amish-man som smyger iväg från sin farm för att bowla. Roy ser sin chans, han vill göra Ishmael till världens bästa bowlare och efter otaliga övertalningsförsök går han med på att rymma från sitt folk för ett liv on the road med Roy.

Ernie McCracken (Bill Murray) är Roys antagonist, något han varit sen tiden då Roy var aktiv och bäst (och han har ett finger med i spelet att Roy blev av med sin hand). Nu är det Ernie som är världsbäst och det är en titel han inte direkt bär med ödmjukhet. Han beter sig som guds gåva till både kvinnorna och bowlingbanan och Roy har satt upp ribban högt: han ska göra Ishmael så bra att han slår Ernie, en gång för alla.

Kingpin är en väldigt svajig film. Den är lika svajig som att åka liten båt på dom stora haven, det är många höga toppar men också djupa dalar. Den pendlar från att ge mig riktiga gapskratt med rinnande ögon till långa avsnitt av jaha:n, men Kingpin är en komedi det inte går att blunda för.

Ingen av huvudrollsinnehavarna är direkt självklar i en sånhär under-bältet-skämt-komedi men Randy Quaid är lågmält jätterolig, Bill Murray är klockren som Ernie i burrigt hår och Woody Harrelson är underskattad över lag som skådespelare tycker jag.

Det finns ett gäng klassiska komiska scener i Kingpin, scener jag gärna ser om och om igen och det är dessa scener som gör att jag sett den här filmen åtminstone en gång om året sen den kom 1996. Och nu har jag lärt mig precis NÄR i filmen jag kan gå och fylla på popcorn/kaffe/gå på muggen.

 

Publicerat

GET SMART

Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.

Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.
Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.

ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.

Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!

(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)

Publicerat

THE MEN WHO STARE AT GOATS

Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.