Kategori: komedi

Publicerat

ALL ABOUT STEVE

Mary (Sandra Bullock) är en korsordsmakare, singel, bor hos mamma och pappa. Mamman och hennes väninna fixar en blinddate åt Mary. Väninnans snygga son Steve (Bradley Cooper) verkar vara en perfekt man för Mary, i alla fall på ytan. Han är snygg och blåögd och Mary faller som en fura.
Hon fullkomligt överfaller Steve efter bara ett par minuter av första dejten och slutar varken prata eller tafsa och Steve får panik, drar en nödlögn att han måste åka till Boston och avslutar dejten.

Men Mary ger inte upp. Hon är kär. Hon totar ihop ett korsord som hon skickar in till din arbetsgivare lokaltidningen som enbart handlar om den underbare Steve och självklart får hon sparken. Utan jobb och med kärleken i Boston bestämmer sig Mary för att följa efter och leta upp Steve.

När Sandra Bullock är med i en ren komedi vet man precis vad man får för pengarna. Antingen gillar man det eller inte, det är precis som med Hugh Grant. Sandra spelar Sandra och Hugh spelar Hugh i princip i alla filmer. Jag gillar Sandra Bullock och jag gillar henne här med även om filmen i sig inte är så trovärdig och till och med rätt enerverande stundtals, men den har sina ögonblick av fniss, av leenden och faktiskt ett och annat gapskratt.

Bradley Cooper är som vanligt snygg i sina blå tröjor och Thomas Hayden Church spelar en charmig buffeltönt som brukligt är.

Men, va fan, det funkar faktiskt. Det är rätt så puttrigt det här. Sandras röda stövlar är sjukt snygga precis som hela hon och om någon ska ge bokstavskombinationer (både på pappret och som sjukdomsdiagnos) ett ansikte så är det väl hon?

Publicerat

THE 40 YEAR-OLD VIRGIN


Andy (Steve Carell) är 40 år och bor själv. Det har han alltid gjort. Andy är 40 år och har aldrig haft nån tjej, än mindre legat med någon. Det är en väl förborgad hemlighet ända tills Andys manliga kollegor i elektronikbutiken lägger ihop ett och ett och sen börjar se som sitt mission in life att hjälpa Andy hitta en tjej.
Vem som helst går bra, bara Andy blir av med oskulden.

Manuset till The 40-year old virgin är skriven av filmens regissör Judd Apatow och Steve Carell himself och det är bara sjukt roliga skådisar i alla roller: Paul Rudd, Romany Malco, Catherine Keener, Leslie Mann, Jane Lynch och Seth Rogen som jag personligen inte tycker är kul, men objektivt sett från dom flesta andra är han det. Tydligen.

Tanken med filmen är kul, jag känner att jag borde skratta hejdlöst hela tiden men nej, det funkar liksom inte.

Filmen är styltig, ojämn och alldeles på tok för lång. Visst finns det avsnitt i filmen som är kul, men sett till att det borde vara en humoristisk milstolpe i filmhistorien – på pappret – så faller filmen rätt platt.

Men hade jag varit singel hade jag mer än gärna bosatt mig i Andys fantastiska lägenhet med alla sjukt coola leksaker, serietidningsprylar, TV-spel och instrument och om jag hade varit tvungen att ta hans oskuld för att få en egen entrényckel – Gimme! Jag är på!

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Publicerat

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

Publicerat

I COULD NEVER BE YOUR WOMAN

Rosie (Michelle Pfeiffer) jobbar bakom kameran på en ungdoms-tv-serie. Serien behöver en komisk talang till en roll och mitt i när det ser som mörkast ut på auditionen dyker Adam (Paul Rudd) upp som gubben i lådan. Rosie blir betuttad i Adam, inte bara som skådis och de börjar träffas så smått.

Smolket i glädjebägaren är att Rosie inte kan släppa att hon är 45-nånting och Adam 29. Hon vill inte bli sårad, hon vill tänka vuxet samtidigt som hon är upp över öronen kär – i en youngster.

TV-serien blir utbytt, Rosie blir utan jobb och samtidigt får Adam en huvudroll i en humorserie. Rollerna blir ombytta och Rosie blir ännu räddare samtidigt som hennes tonårsdotter börjar jogga på sin snåriga och dåligt snitslade bana in i dejtingträsket.

I could never be your woman är det ultimata beviset för att ingen kvinna över 40 som själv tycker att hon ser OK ut verkligen gör det. För om inte ens Michelle Pfeiffer tycker det, vem fan kan då titta sig i spegeln och säga WOW ostraffad?

I could never be your woman är också det ultimata beviset för att en rätt ordinär kille med humor kan få vilken tjej som helst. Paul Rudd och Michelle Pfeiffer är ett gnistrande par, dom är jättefina tillsammans och deras kemi gör hela filmen trovärdig.

Paul Rudd är dessutom den nya Steve Carell för mig.
Frikort på honom? Oh yes!

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN RIDER IGEN

Om den första filmen om djurdetektiven Ace Ventura faktiskt är en komisk sevärd liten film så är uppföljaren precis motsatsen.

Jag tror personligen att Jim Carrey fick äckligt mycket pengar för att hjälpa filmbolaget suga ur benmärgen ur den första succéfilmen och sen var det inte så mycket mer. Inget manus, ingen som vågade tala om för Carrey att han fan inte är kul, inget hjärta alls, bara skrik, skrän och otäckt jävla överspel.

Jag skrattade inte förra gången jag såg filmen heller och inte ens barnen skrattar nu. Jag litar på dom, mer än mig själv, eftersom jag tydligen är masochistiskt lagd och körde den i repris.

Publicerat

NAPOLEON DYNAMITE

Napoleon Dynamite (Jon Heder) är en gänglig kille med krulligt rött hår och stora glasögon. Han är en sån som indiepopparna på Söder (i Stockholm) tycker är snygg då han är rätt lik norrmannen Erlend Öye i Kings of Convenience.

Napoleon Dynamite är vad man skulle kunna kalla en kuf. En rätt ocharmig kuf. Han har en kompis som heter Pedro (Efren Ramirez) som har mustasch sen består hans umgänge mest av en underlig klunga släkt.

Vad jag förstår så klassas denna film som komedi vilket antingen betyder att jag är hundra procent humorlös eller att den faktiskt inte är så rolig som omslaget påvisar för jag skrattade inte en enda gång.

Att det är en ”independentfilm” vittnar både omslaget och förtexten om och det är inte något som per automatik klassas som dåligt i min värld. P3-musik som företeelse är inte heller dålig, men precis som independentfilm så krävs det en hel del för att jag ska gå ner i brygga och skrika ”MEEEER”.

Jag skriker ingenting till Napoleon Dynamite. Jag försöker hålla mig vaken. Däremot spolade jag tillbaka och såg eftertexterna fyra gånger för det är inte alltid jag får höra en av mina absoluta favoritlåtar i en film. Det gjorde mig glad men det var också det enda.

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN

Vad enastående härligt det var att se om denna med barnen och höra deras glada skratt filmen igenom.

Jag mindes direkt hur (bitvis) rolig jag tyckte den var när den var ny på bio och samtidigt mindes jag hur enerverande det var med detta överspel från Jim Carreys sida. Då var han så ny, jag hade knappt sett honom i någon film innan och jag tyckte han var svinjobbig med detta minspel. Samtidigt är scenen när han och Courtney Cox är på fest hos den rike mannen och ska leta efter delfinen en komisk gräddtårta.

Ja. Det är det filmen handlar om. Miami Dolphins livs levande maskot, delfinen Snowflake, blir kidnappad precis innan Super Bowl och djurdetektiven Ace Ventura (Jim Carrey) blir anlitad att hitta honom.

Intrigen är djup som en uppblåsbar barnpool, men skit samma. Det här är rätt kul faktiskt.

Publicerat

SPANARNA

Det var hösten 1989 och min familj hade flyttat från lägenhet till hus på landet. Jag fick hela källarvåningen för mig själv, en gillestuga med obehandlad furupanel på golv, tak och väggar.

Jag åkte till skolan en helt vanlig vardag och när jag kom hem på kvällen stod ett paket i mitt rum. En stor ny svart TV! Så jag tog mina sista korvören och köpte en alldeles egen video-bandspelare och efter den dagen lämnade jag sällan mitt rum när jag var hemma.

På den tiden hade jag bara tre filmer att titta på: Garp och hans värld, Spanarna och brorsans exemplar av Ingen knäcker Sharky med Burt Reynolds.

Jag såg Spanarna i stort sett varenda kväll, ibland två gånger per kväll. Jag kunde inte få nog av poliserna Chris (Richard Dreyfuss) och Bill (Emilio Estevez) som var satta att spana på en lägenhet där en förrymd fånges flickvän (Madeleine Stowe) bodde och där denna våldsamma fånge (Aidan Quinn) misstänktes dyka upp.

Spanarna spanar med sina kikare, käkar skräpmat i påse och skämtar med varandra på en nivå som bara poliser i 80-tals filmer kan göra. Självklart kryddas hela historien med att den äldre polisen kärar ner sig i den påspanade ärtan på andra sidan gatan.

Spanarna (Stakeout) är en skön actionkomedi och på slutet av 80-talet var det en självklar femma för mig. Det är den inte nu. Däremot är nostalgifaktorn så hög att bara Köppäbävisan, ballongdansen och Dunderklumpen ligger före.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Publicerat

GHOST TOWN

I början av 90-talet var Greg Kinnear en ganska ordinär talkshow-värd i USA. Lagom rolig med trevlig uppsyn. Att tänka sig honom som skådis då var rent skrattretande men han har bevisat gång efter annan att det är skådespeleri han ska ägna sig åt för han är riktigt begåvad.

Som bögen Simon Bishop i Livet från den ljusa sidan blev han till och med oscars-nominerad och jag antar att den svenska översättningen av filmtiteln Ghost town syftar på just den filmen: Livet från den andra sidan.

Ricky Gervais är mest känd som huvudrollskaraktären i den brittiska TV-serien The Office och han både ser ut och spelar rätt äcklig där. Tycker jag. Jag har svårt att se det roliga i honom.
I denna film spelar han Bertram Price, en sur jävla människofientlig tandläkare som håller till på Manhattan. Bertram dör men vaknar till liv sju minuter senare och har då fått en helt ny förmåga: han kan se folk som dött och med de människoaversioner han redan har blir det inte direkt bättre nu.

Jag antar att detta ska vara en romantisk komedi, men jag tycker inte den är något av det. Det är en absolut tittbar film, en film som jag glömde bort direkt under eftertexterna och som jag ser det är det Kinnears mysighet som gör att filmen funkar mer än Gervais komiska genialitet som jag då inte är ett fan av.

Gillar man Gervais i The Office så gillar man säkert det här. Jag personligen är mer förtjust i den amerikanska versionen av The Office, den med Steve Carell.

Publicerat

FUNNY PEOPLE

Undrar om Adam Sandler satt på planeringsmötet inför denna film, petade sig i näsan, flinade och sa:

– Kan vi inte testa hur många gånger en snubbe kan säga KUK i en film och komma undan med det? Och nu menar jag inte bara säga KUK utan prata om kukar, jämföra kukar, skämta om kukar, vara allvarlig om kukar och helt enkelt bara vara en….kuk. Vad tror ni? Att som snubbe prata kuk, hur många gånger funkar det i en film? Femtio gånger? Hundra gånger? Tusen gånger? Kom igen, vi kör nu! Vi provar.

Och ja. Adam provade.

Och nej. Tusen gånger funkar inte. Det blir lätt tradigt faktiskt.

Funny people handlar om komikern George (Adam Sandler) som är döende i en leukemiliknande sjukdom. Han har inga vänner, ingen tjej, inga barn – vilket inte är ett dugg konstigt eftersom han beter sig som ett jävla arsel hela tiden. Han får nys om stå-upparen Ira (Seth Rogen) och anlitar honom för att skriva skämt. Ira åker land och rike runt med George och får så småningom reda på hans medicinska status vilket gör att han mot betalning blir Georges tajtaste vän i mannaminne.
George hör av sig till sin gamla flamma (Leslie Mann), sin största kärlek, som han betedde sig som ett svin mot för 12 år sedan. Han vill säga förlåt. Och kuk. Och lite alltmöjligt.

Alltså, Funny people är inte en lätt film att recensera. Den är som ett avancerat kakrecept med lika delar sjukdomsdrama, väntan på döden, känslan av att man kanske borde börja grina, det är humor som inte är rolig, det är skämt som faktiskt går hem, det är en kärlekshistoria, det är otrohet, det är kompisproblem, det är kärlekstrassel, det är KUK hit och KUK dit. Dessutom är filmen lång, seg och uttdragen och hade utan tvekan kunnat klippts ner 20 minuter.

Jag skrattade EN gång, men jag undrar…är det här ens en komedi?

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

Publicerat

MONSTERS INC

Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.

Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.

Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.

En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.

Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.

Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.

Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.

Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.

Publicerat

IMAGINE THAT

Hade Evan (Eddie Murphy) bott på Östermalm i STockholm hade han kallats stekare. Nu är han bara en vanlig amerikansk snubbe med ett lite för välbetalt jobb för sitt eget bästa. Han är nyskild och har rätt svårt med förhållandet till sin 7-åriga dotter Olivia.

Olivia har rätt svårt att hantera livet i stort och har hängt upp sig på en blå handduk under vilken hon gömmer sig för att hamna i sin egen ”bubbla” och prata med sina låtsaskompisar. Den där handduken gör Evan galen ändå till en dag när han får en idé och vill använda sig av handduken för jobbets räkning.

Thomas Haden Church spelar Evans arbetsantagonist och han gör det bra. Men Eddie Murphy….oooooo….Eddie Murphy. Jag minns i min ungdom när Eddie Murphy VAR kung, när han var Snuten i Hollywood, när han spelade huvudrollen i En prins i New York, The golden child, 48 timmar, Boomerang, Ombytta roller – och RAW! Eddie Murphy var cool, han var kul, han var snabb i käften och sa rätt saker med exakt rätt timing.
Nu är han inte riktigt sån.

Kanske kan skvallret om att Snuten i Hollywood IV är i antågande få ändring på den saken, kanske är det den sista spiken i Murphykistan. Men så länge Shrek fortsätter kläcka efterföljare så har han en plats på jorden och inkomstkälla i alla fall, som den klockrena rösten åt Åsnan.

Om du promt vill se en bra film om frånvarande fäder, se inte den där. Se Liar Liar med Jim Carrey istället.