Kategori: komedi

Publicerat

BAKSMÄLLAN

Tre kompisar planerar en svensexa i Las Vegas två dagar före bröllopet. Med facit i hand var det kanske inte så värstans smart, å andra sidan blev det en rolig film av det hela.

Som tre musketörer och brudens bror, en liten grovskäggig hob, som D´Artagnan svär dom på hotellets tak att what happens in Vegas, stays in Vegas.

Dagen efter kvällen före vaknar kompisarna med massiv baksmälla. En saknar en tand, på toaletten befinner sig Mike Tysons livs levande tiger, en bebis skriker från garderoben och den blivande brudgummen Doug är försvunnen.

Vad hände egentligen?

Bradley Cooper är den gifta läraren, Ed Helms är tandläkaren med en flickvän från helvetet och Zack Galifianakis spelar den lille sjuke skäggmannen. Alla tre är kalasbra i sina roller. Jag skrattar högt, hårt och länge åt denna supergrabbiga komedi som faktiskt håller hela vägen ut.

 

Publicerat

PINEAPPLE EXPRESS


Slicka av undersidan på din vintersöliga sko efter att du halkat runt i ångande hundbajs.

Ät en kubikmeter korvskinn.

Skrapa upp det som suttit på väggen bakom spisen i 15 år och stek det tillsammans med mögligt bröd.

Gör det, gör precis vad fan du vill men
ett tips i all välmening:
SE INTE DEN HÄR SKITEN!

Allting annat i hela världen känns som mindre slöseri med tid.

Publicerat

DEN DÄR MARY

Mary (Cameron Diaz) är något så ovanligt som en skitsnygg supersnällis. Hon är en schysst kompis, hon älskar sin efterblivne bror Warren över allt på jorden och hon räds inte att fråga skolans tönt Ted (Ben Stiller) om han vill vara hennes dejt på skolbalen. Ted tackar naturligtvis ja och den kvällen blir inte direkt som han föreställt sig. Ja, inte som Mary trott heller för den delen.

Mary flyttar från stan, Ted blir kvar och minnet av snyggaste och snällaste tjejen i skolan vill inte blekna. 13 år senare bestämmer han sig för att hitta henne och anlitar en något skum privatdetektiv.
Spanaren Pat (Matt Dillon) letar upp Mary i Miami. Han faller pladask för henne, drar en hittipåhistoria för Ted om Marys tillkortakommanden och tar sedan sitt pick och pack och flyttar till Miami för att komma nära Mary.

Men Ted är envis som en iller, han ger inte upp. När han sen får reda på att Pat ljugit för honom åker han efter för att se Mary med egna ögon. Han faller pladask – igen – för henne, liksom dom flesta snubbar i hennes närhet verkar göra. Till slut blir det en farsartad vriden komedi om att i krig och kärlek är allt tillåtet. Speciellt om det är krig om kärleken.

Det är pungar i kläm, det är sperma i hår, det är söndersolade hängtuttar, brinnande hundar och lyteskomik. Det skämtas alltså rätt friskt om det mesta som man oftast inte ”får” skämta om.

Bröderna Farrelly som gjort Den där Mary är även hjärnorna bakom Kingpin och Dum och dummare och den senare är i mitt tyckte den roligaste film som någonsin gjorts.
Den där Mary är inte fullt så rolig, den är ojämn och pendlar mellan riktiga gapskratt och ganska långa perioder av jahaja-gäspningar. Som helhet är den dock sevärd. Den är lång för att vara en komedi (119 minuter) och det känns. Den hade mått bättre nerklippt med 20 minuter.

Cameron Diaz och Matt Dillon blev ett par under filminspelningen. I mitt tycke är han bara för äcklig. Jag hade hellre dejtat granntanten.

Publicerat

GALEN I KÄRLEK

Erica (Diane Keaton) är en framgångsrik pjäsförfattare som har ett helt perfekt inrett hus i Hamptons.
Hennes jättesöta dotter Marin (Amanda Peet) har nyligen träffat en man, en äldre man, en MYCKET äldre man vid namn Harry (Jack Nicholson). Hon tar med honom till mammans hus i tron att huset är tomt på folk men väl där, strax innan dom ”får till det” tar sig Harry en tur till kylskåpet och träffar där på – mamma Erica!

Harry går tillbaka till sovrummet och får nån typ av hjärtinfarkt, han blir sängliggande och måste vårdas hemma. Hos Erica.

Harry är den evige ungkarlen och Erica är skild och kanske en anings bitter på karlar. Tillsammans är dom ett fyrverkeri av känslor, riktiga känslor, sånt som Birgit och Gösta och Lennart och Ann-Marie också känner, inte nödvändigtvis hollywoodifierade. Det är därför filmen funkar. Den känns på riktigt. När Erica skrattar så är det Diane Keaton som skrattar – på riktigt. När Harry blir irriterad så är det Jack Nicholson som blir det – på riktigt.

Jag tycker det här är Diane Keatons tveklöst bästa rollprestation någonsin och Jack Nicholson är som alltid jättebra. Amanda Peet är normalt sett ingen favorit men här gör hon det hon ska och lite mer därtill. Jag kräver inte så mycket av bara ett fejs.
Keanu Reeves brukar normalt sätt hamna i samma fack som nämnda Peet, fast i snubbevarianten, men här är han som klippt och skuren i rollen som den tysta och kärlekskranke läkaren. Det är nästan så något som kan antydas vara en personlighet lyser igenom det hårda skalet.

Som helhet är det här en toppenfilm. Den är snygg, den är mysig och jag förstår att många har Ericas hus som heminredningsmall. Det huset satte den vita inredningstrenden på kartan i Sverige – också.

 

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

SIDEWAYS

Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.

Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.

Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.

Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.

Publicerat

MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER

Georgia (Nia Vardalos) åkte till Grekland för att jobba som lärare i ett år men fick sparken och tog istället ett jobb som turistguide. Jag förstår inte varför hon inte bara åkte hem.
Hon avskyr sitt jobb, hon hatar the low-life-suckers som vanligtvis stavas plånboksstinna turister, hon är helt enkelt en sur jävla kärring som hamnat på fel plats och såna finns det alltför många av i verkligheten för att jag ska skratta åt dom på film.

Min stora feta grekiska semester är nån sorts uppföljare på Mitt stora feta grekiska bröllop, en film som även den lovade mer än den kunde hålla. Men detta formidabla skräp hade aldrig filmats om inte föregångaren dragit in stora högar dollars världen över på low-life-suckers som har en förmåga att se det pittoreska och roliga i sånt jag inte fattar alls.

Jag ville drömma mig bort en stund, se lite sol, få chartersemesterkänslor från TV-soffan. Min stora feta grekiska semester funkar inte ens som inspiration för just detta.

Richard Dreyfuss gör visserligen en mysig karaktär och kanske är det hans tur att ta över grumprollerna som den oftast dötråkige Robert Duvall får i alla filmer och som kuriosa är en av de hjärndöda turisterna i filmen samma kille som drack Jim Carreys kiss i Dum och dummare. Hans karriär har inte gått spikrakt uppåt direkt.

Publicerat

CONFESSIONS OF A SHOPAHOLIC

Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat.
Ja, det och ungefär ingenting annat tänkte jag på när jag såg filmen Confessions of a shopaholic på bio i London. Jag tänkte liiite på ifall den 10-årige sonen bredvid fattade nåt av en otextad film på engelska också och ja, han fattade allt vilket säger mycket mer om filmens djup än om grabbens engelskakunskaper.

Rebecca (Isla Fisher, som är ihop med Borat, Sasha Baron Cohen, i verkligheten) gillar alltså att shoppa. Hon har många kreditkort. Hon är inte så bra på att betala av skulderna hon shoppar till sig med kreditkorten. Det går åt helvete med ekonomin och den stackars modemedvetna tjejen måste jobba för att få ihop det.

Det här är inte kul. Det här är inte bra. Det är infantilt och ja, visst, Isla Fisher ÄR söt och ja, hon är jättebra på att gå lite inåt med fötterna och blinka som en äkta bimbo och ha fint lockigt hår, men vad fan, ska inte film vara mer än så?

Jo. I min värld.

Publicerat

ELLING

Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.

På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.

Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.

Det här är en riktig glad-i-magen-film.

 

Publicerat

MORGAN PÅLSSON – VÄRLDSREPORTER

Morgan Pålsson (Anders Jansson) jobbar som utrikeskorre på SVT. Han drömmer om dom stora städerna, dom viktiga uppdragen, om att bli nåt han redan vet att han är men omvärlden inte är lika säker på.
Han hamnar dock inte i Washington utan i det nordafrikanska lilleputtlandet Maboto tillsammans med kameramannen Robert (Johan Wester). Det visar sig inte vara det sömniga skitland killarna trott då dom en dag hamnar mitt i ett inbördes(?)krig och plötsligt behöver både tänka klart och prestera nyhetsinslag, samtidigt.

Morgan Pålsson är så mycket som en intelligent svensk komedi. Det kan vara parametrar som för dom flesta är svåra att få ihop, men har man den minsta koll på HippHipp-killarna från Skåne så vet man att är det något dom är så är det smarta. Är det något mer dom är så är det roliga och faktiskt, dom KAN agera!

Jag skrattade många gånger, mycket och högt. Morgan Pålsson – världsreporter är en film som funkar från början till slut, utan dödperioder. Det är en film att både se och se om och om Johan Wester ser det här och kan tänka sig en trekant eller bara vill åka upp till Stockholm för att gå på fest i en färgglad lya – mejla mig!
(Jag är inte så knusslig. Vi kan spela TP istället om du vill. Jag lovar att inte vinna.)

Publicerat

PÅ SMÄLLEN

Jag gillar övernaturliga filmer. Jag gillar att titta på företeelser jag egentligen inte förstår och definitivt inte tror på, speciellt när det gäller rymden, rymdvarelser och konstiga djur under vattnet.
Jag har ingenting emot sagor, fantasy, knäppa hittepåhistorier. Det jag inte fixar i film är när storyn ska låtsas vara någorlunda verklighetstrogen men det är så way off att det inte GÅR att köpa historien på en endaste fläck.
På smällen är en sådan film.

Den vrålsnygga och jättecharmiga tjejen Alison (Katherine Heigl) jobbar bakom kameran på TV-kanalen E. Hennes stora dröm är att själv få vara den som intervjuar kändisar och en vacker dag slår drömmen in: hon får jobbet och ett eget TV-program.
För att fira det tar hon med sig jättesöta storasyrran och småbarnsmamman Debbie (Leslie Mann) på krogen.

På samma krog är Ben (Seth Rogen) och hans störda haschrökande flumdruttar till polare. Ben är en riktig loser i ordets alla bemärkelser. En man utan vilja att göra något vettigt, han lever för dagen, för att bli hög och full och jobb, det har han inget. Ben är allmänt ful, det känns som han luktar malpåse och han beter sig som en gris. Denna Ben hamnar efter den blöta krogkvällen i säng med Alison. Detta händer kanske 20 minuter in i filmen och hade den inte dött innan så dör den då.

MEN FÖR HELVETE! Tror filmskaparna jag är född igår? Att Alison ens skulle snegla på Ben är lika troligt som att Nicole Kidman skulle bry sitt lilla australienska vänsteröga om Per Nuder gick förbi. Nej, precis, det skulle inte hända. Att Alison och Ben sen hamnar i säng, hur hög promillehalt dom än har, är lika troligt som om Marcus Schenkenberg och Kristina Lugn skulle vakna upp en söndagmorgon i samma säng, titta på varandra och utbrista ”WHA HAPPEN?”

Grejen är den att det slutar inte där. Alison får inte panik när hon vaknar, hur äcklad hon än ser ut när hon ser Bens nakna kropp. Dom går gemensamt och äter frukost på ett fik, Ben fortsätter att bete sig som en Homo erectus, som en fucking jubelidiot. Han ger henne inte sitt telefonnummer när HON frågar, men HON ger honom sitt visitkort från TV-kanalen och jag sitter i vrålar TROOOOOOLIGT?!?!?! Varför går hon inte bara??? i soffan.

Hela filmen fortsätter i samma stil. Allt är totalt missanpassat utan att en enda sekund vara hjärtligt eller ens roligt.

Katerine Heigl är bra, hon gör vad hon kan med dasspappret till manus hon tackat ja till. Seth Rogen är en av mina absoluta hatobjekt alla kategorier. För mig är det ett under att han får stå framför kameran någonstans, någongång, under några som helst omständigheter. Han är inte rolig, han är inte charmig, han pratar så slafsigt att det är svårt att höra vad han säger och han är rent utsagt ful som stryk. Paul Rudd, som spelar storasystern man, är motsatsen: nedtonat briljant i det mesta han gör men hans roll är på tok för liten för att det ska göra nån större skillnad för filmkänslan i stort.

Det här är en räserbajsfilm i ordets mest verklighetstrogna bemärkelse.

Publicerat

BIG DADDY

Att vara förälder är inte så himla lätt alla gånger, men det behöver inte vara så jävla svårt heller.

Sonny Koufax (Adam Sandler) är kanske inte världens mest ansvarstagande snubbe. Livet leker och det mesta går att garva åt. En dag får hans flickvän nog av allt tramsande och drar, vilket ger Sonny en briljant idé: han får för sig att bara han kan bevisa för henne att han är kapabel ta ansvar så kommer hon tillbaka. Så, för att plussa på vuxenpoängen – eller få sina första – adopterar han en 5-årig pojke.

Som björnen Baloo med sin Mowgli vill Sonny Koufax lära grabben allt han kan, vilket är en hel del. Kanske inte de mest sakerna och kanske inte alltid på de mest traditionella sätten och kanske inte alltid med väluppfostran som ledstjärna, men gott föräldraskap innebär inte alltid att peka med hela handen och alltid säga nej. Att vara kreativ och ha ett gott hjärta räcker långt.

Big Daddy som komedi är en klar fullträff.
Big Daddy som utbildningsfilm på en föräldraprofylaxkurs är kanske inte lika bra. För att inte säga totalt värdelös.

 

Publicerat

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.

Publicerat

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.

 

Publicerat

YESMAN

I hela mitt liv har jag sagt ja.

Jag har sagt ja för att jag vill, för att det verkar kul och för att övervinna mina rädslor när första tanken blir att egentligen VRÅLA nej. Jag har i några enstaka fall sagt ja fast hjärtat sagt nej och ett gäng gånger sagt ja till att hjälpa andra när tiden eller orken kanske borde ha stönat fram åtminstone ett litet litet nej.

Jag känner ibland att jag borde bli bättre på att säga nej. Jag HAR blivit bättre på det, även om min mamma tycker jag borde säga nej till det mesta som händer efter 21.30 då det ”faktiskt är kväll och du borde sova”. Till saken hör att jag inte ser någon anledning att säga nej bara för att säga nej. Om något verkar roligt och jag är jättetrött så är det bättre för mig att säga ja och sova mindre än att tacka nej och sova mer. För jag är inte piggare dagen efter en långsovning än jag är efter en riktigt rolig/blöt/sen kväll.

Jag såg ”Yes man” på bio idag. Den handlar om en man som först säger nej till ALLT och som sen blir omvänd i nåt väckelsemöte och får för sig att han måste säga ja – till allt. För att säga ja till allt är att säga ja till livet.

Vadå?

Säga ja till allt har ingenting med livet att göra. Säga ja till allt är att bli överkörd och utnyttjad och manipulerad, det har ingenting med att ”leva livet” att göra. Men det roliga är att nej-sägare har precis lika svårt att säga ja som ja-sägare har att säga nej.

För oavsett om vi har krulligt hår eller rakt, är långa eller korta, är singlar eller gifta så är vi aldrig nöjda. Det kanske är DET som är att säga ja till livet. Att bli nöjd. Att säga okej, såhär är mitt liv och jag gillar det och gillar jag det inte gör jag något åt det. Jag jämför mig inte med någon annan. Jag säger ja när jag vill och nej när jag vill och det är faktiskt okej. Okej?

Zooey Deschanel är för övrigt en pingla. Jättesöt och jättebra. Hon är filmens absoluta behållning.