Kategori: läskiga-djur-under-vatten-film

Publicerat

PRIMEVAL

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen heter Gustave.

Gustave är enligt legenden en jättegammal och jättestor krokodil som lever och frodas i Burundis lerbruna vatten.

Dom andra stora rollerna utgörs av kåkfararbrorsan Lincoln Burrows från TV-serien Prison Break (Dominic Purcell), den härligt ärriga tysken Jürgen Prochnow som känns igen från filmklassiker som Das Boot, Judge Dredd och Snuten i Hollywood 2 och ett gäng andra rätt okända skådisar som inte är med för att agera annat än krokodilmat.

Primeval är en vacker film. Långa stunder påminner den om en Mitt i naturen-dokumentär om Afrikas savanner och jag fastnar i tanken att jag hör Arne Weises berättarröst samtidigt som kameran sveper över torrt gulbeige gräs och låga träd.

Jag tycker krokodiler är rätt äckliga djur. Jag tycker i princip alltid att stora-djur-under-vatten-filmer är skitläskiga just för att jag inte klarar av att tänka ”det är ju bara film-tanken”.
Det ÄR INTE bara på film för mig. Går jag över Brooklyn bridge ser jag Godzilla komma upp ur vattnet. Sitter jag i en båt i en insjö nånstans ser jag Nessies skugga strax under mig. Badar jag i havet skulle det aldrig falla mig in att crawla för då kommer Hajen. Simmar man bröstsim klarar man sig, det vet ju en nyfödd. Och nu kan jag inte åka till Burundi heller.

Som i dom allra flesta filmer i skräckgenren är det riktigt spännande så länge man inte vet hur mördaren/monstret/djuret ser ut. Efter första anblicken försvinner rädslan och även den mest nervkittlande film förvandlas till ett jaha, var det inte värre än så. Primeval är urtypen av en sådan film. Det är en illa gjord krokodil av sällan skådat slag, men, gillar man denna typ av film är det liksom helt okej ändå.

 

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.

Publicerat

FRANKENFISH

Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.