Splinter

Vad tusan skriver jag för smart om den här filmen då?

Jag skulle kunna fnula på den här recensionen tills jag kan spela gurka över kindbenen, jag skulle ändå aldrig få ur mig nån vettigt.

En muterad igelkotte överfaller en bensin-stationskille, ett omaka par ska tälta i skogen, en känslomässigt störd man och hans yngre knarkande tjej tvingas överge sin bil och dom tar det omaka paret och deras bil som gisslan och tvingas stanna vid en övergiven bensinstation för att tanka och där är såklart den där sönderbitna killen som nu blivit alldeles blodtörstig, kleggig och taggig.

För tusan, det går att göra film av allt och i muterade-djur-genren finns det verkligen ingen kvalitetskontroll, på gott och ont. I Splinters fall är det av godo för fanns det någon form av smakpolis i området så skulle den få ett stort jävla körförbudsklistermärke på motorhuven. I mitt fall just denna gång var det av ondo för det hade besparat mig visserligen bara 81 minuter av mitt liv, men det blev 81 minuter rent skitliv och 81 minuter är ändå 81 minuter och hade det varit mitt livs sista 81 minuter hade jag dött jävligt bitter.

Filmitch tycker inte riktigt som jag. Han är aningens mer förlåtande.

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.