Truman Burbank (Jim Carrey) har huvudrollen inte bara i sitt eget liv utan i ett dygnetruntsänt TV-program vid namn The Truman show.
Som det oönskade barn han var blev han bortadopterad men inte till vilken in-i-minsta-detalj-granskad familj som helst utan till en TV-producent, en man med framtidsvisioner – Christof (Ed Harris).
Christof har en idé. Han vill göra ett TV-program som följer Truman från hans födelse och resten av livet, utan avbrott, inte ens för reklam. Så Christof bygger en hittipåstad som han kallar Seahaven dit man bara kan komma med båt eller över långa broar. Han ser till att Trumans pappa omkommer i en båtolycka (orsakad av Truman själv) vilket gör att han blir livrädd för vatten och alltså frivilligt håller sig på sin tilldelade plats i livet utan att ifrågasätta alltför mycket.
Men Truman är inte dum. Han uppmärksammar saker, han ser, han hänger med och det finns sprickor i fasaden. Hans fru Meryl (Laura Linney) till exempel. Hon är en levande reklamtavla med prickig klänning och ett oklanderligt ständigt stomatolleende fejs. Fy fan säger jag bara, jag förstår att Truman misstänker att allt inte står rätt till när hon mitt i ett bråk ställer sig och visar upp ett paket kakao för det vi vet är tittarna men Truman tror bara är nåt diffust galet, men vet inte vad.
The Truman show var en annorlunda film när den kom. Den visade på en verklighet som kändes väldigt science fiction 1998 men idag efter Big Brother-vändor och offentliga kameror i stort sett överallt så känns den inte riktigt lika on the edge.
Jag tycker Jim Carrey är en jättebra skådis när han inte behöver göra konstiga miner och spela över i 90 minuter, han funkar även när han är inget mer än en soft tyst snubbe i kostym.
Regissören Peter Weir var en av dom största på 90-talet men har faktiskt bara gjort två filmer efter denna: Master and commander med Russel Crowe 2003 och The way back med Colin Farrell och Gustaf Skarsgård 2010.
När jag såg den 1998:
När jag såg den 2010:
