Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt skriva om denna film. Jag har inte tänkt på det dagligen, det vore att överdriva, men jag har tänkt på det ofta, ofta.
Vissa filmer sätter sig liksom som en vattenstämpel i ens medvetenade och alla förklarande ord känns för små. Det är som att gå i skolan och kämpa med att analysera Tomas Tranströmmers poesi och sen hux flux så klickar det bara till och jag inser att dikter inte är varken läskigt eller svårt, det gäller bara att öppna ögonen och släppa taget. Det är inte alltid man ser bättre när man kisar.
När det där händer, när jag får den där aha-upplevelsen och allt känns så stort, inte fan vill jag skriva en bruksanvisning för hur jag hamnade där. Det är som att blåsa såpbubblor med motorolja eller torka en magisk diskbänk med smutsig Wettextrasa.
Dag och natt är precis som en sån diktsamling, på många sätt. Scener staplas på varandra som välskrivna poem och dess röda tråd är Mikael Persbrandts Thomas, en man som både fysiskt och psykiskt lever på gränsen till vad han klarar av. Filmen utspelar sig under en dag och en natt i hans liv och han besöker alla dom viktigaste personerna som passerat i hans värld, kanske för att säga ett sista adjö?
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Det är som om Karin Boye läser regissören och manusförfattaren Simon Stahos tankar med sin kända strof. Färden, bilen där egentligen hela filmen utspelas, målet, meningen, slutstationen är känslan i magen efteråt, den som inte släpper taget och mitt i alltihop denne Thomas så utsökt spelad av Mikael Persbrandt.
Birollslistan är lika magnifik som lång där varje stor skådis har en unik scen tillsammans, med och mot Thomas. Det är stora namn, det är dom största vi har och ingen gör mig besviken. Hans Alfredsson har den minsta men kanske mest hjärtskärande och speciella rollen som toalettstädare på Stockholms centralstation.
I mitt filmhjärta har Dag och natt en alldeles speciell plats. Den är tveklöst en av dom bästa svenska filmer jag sett och hittills den enda film jag sett fyra gånger på 24 timmar. Vad det är som gör den SÅ bra, ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara även om jag skulle vilja. Vissa filmer beter sig som kärlekskranka kardborrar för mottagliga tittare och Dag och natt är en kardborre för mig. En röd pulserande sådan men med ett inre av snorpapper, salta tårar och bitterljuv tragik.
