Kategori: Liam Neeson

Publicerat

Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.

Publicerat

CHLOE

Gynekologen Catherine (Julianne Moore) är en svartsjuk hustru till läraren David (Liam Neeson) och hon tar till rätt oortodoxa metoder för att ta reda på om hennes misstankar om makens otrohet är sanna eller inte. För det där med att prata är tydligen underskattat i ett förhållande mellan två högutbildade och på ytan lyckade människor.

Catherine har fått kontakt med Chloe (Amanda Seyfried från Mama Mia). Hon är ung och vacker och jobbar som prostituerad. Catherine köper hennes tjänster, hon ber Chloe närma sig David för att se om han nappar på kroken och flirtar upp henne, vilket är något den försmådda frun tror att mannen hennes gör med alla som har bröst.

Det som är bra med filmen är skådespelarna. Samtliga är jätteduktiga på att inte få mig att tänka att dom är skådisar som spelar utan att istället ge alla dessa jobbiga och smutsiga känslor ett verkligt ansikte.

Det dåliga med filmen är handlingens brist på trovärdighet och i viss mån spänning. För alla i min ålder som är uppväxta med Farlig förbindelse och Glenn Close som kokar kaniner, vi kräver liksom liiiiite meeeeer för att en sånhär sexuell thriller ska funka. Den måste liksom skruvas till och få en udd. Det får aldrig Chloe. Det är ett snyggt drama, en mänsklig berättelse även om karaktärerna beter sig långt ifrån mänskligt i många fall.

Som sagt, är det old-shool-beteende att öppna truten och ställa frågor? Ja, vill man inte ha svaret så är det kanske det.

Publicerat

CLASH OF THE TITANS

Det är lite inne med filmer om grekiska gudar just nu. Clash of the titans är just precis en sån.

Perseus (Sam Worthington) är son till Zeus (Liam Neeson) och därmed en halvgud och han ska rädda sitt folk från den arge Hades (Ralph Fiennes) läskiga undervattensskapelse Kraken som riskerar att lägga hela den grekiska staden under vatten.

Clash of the titans påminner mycket om den gamla skolans äventyrsfilmer: Jason och det gyllene skinnet, Sinbads tusen äventyr och i viss mån även Spartacus. Det känns som om dom dåliga effekterna har en baktanke och jag förstår precis hur det måste ha känts att vara elva år 1959 och gå på söndagsmatiné med kaffepaus i halvtid.

Sam Worthington kommer att bli denna generations Harrison Ford och jag har inget ont att säga om det. Han verkar vara en trevlig prick med en bra agent som fixar big-bucks-roller på löpande band. Resten av gud-tjommarna med den trista Ralph Fiennes i spetsen gör väl sitt jobb mot en bluescreen, men ja, jag tycker det här är så urbota jävla tråkigt att tiden stannar.

1981 spelades Clash of the titans in förra gången med Laurence Olivier som Zeus och Harry Hamlin från Lagens Änglar i rollen som Perseus. En restaurerad version av den hade banne mig varit intressantare.

Publicerat

TAKEN

Snygg framsida.
Snygg Liam Neeson i skinnjacka.

Storyn känns spännande: en engagerad och ofrivilligt frånvarande pappa som dessutom är fd CIA-agent ringer sin unga dotter som är på semester i Paris med en kompis fast hon inte får och mitt under samtalet hör han hur dottern och kompisen blir kidnappade. Då sätter han sig på ett flyg till Paris och börjar leta upp bovarna han bara hört rösterna på och får så småningom reda på att han har fyra dagar på sig att hitta tjejerna innan dom ska säljas vidare som prostituerade till nåt skumt land.

Visst låter det okej, men inget kunde vara mer fel. Taken är lika rutten som fallfrukt på gräsmattan efter tre veckors ihållande höstregn. Taken är ett hånskratt rätt upp i ansiktet på alla oss som inte nödvändigtvis tror att en hög placering på videotoppen är detsamma som en sevärd film men som ändå aldrig slutar hoppas.

Eftersmaken av Taken är lika äcklig som lukten av en 20-sekunders rödvinssåssmygare.
Se inte det här – ät skit istället. Det är godare.